Recension: Outriders [PS5]

Mänskligheten söker med ljus och lykta efter någonstans att slå sig ner och den här gången duger det inte med Mars. För att skapa extra nervdaller är förstås även du med på expeditionen i egenskap av Outrider. Du är en form av spanare och förtrupp precis som i Civilization VI (8/10). Skillnaden är att du befinner dig på en okänd planet som i sann erövraranda döpts till Enoch.

Upptäckarglädjen slår dock snabbt om till elände och tandagnisslan då Enochs väderlek inte riktigt är som hemma i Sverige. Hårdast drabbas alla Outriders som på diverse dramatiska sätt tvingas kasta in handduken. Eftersom du är tuffare än genomsnittet inte bara överlever du utan utvecklar också övernaturliga krafter värdiga en Marvel-karaktär.

Fast i stället för att bli skickad till Xaviers skola för begåvade ungdomar bestämmer sig högste officer på plats för att ett nackskott nog ändå är billigare. När ni rett ut detta missförstånd som gentlemän får du hjälp till en cryokammare för en välbehövlig vila och paus från hela fiaskot. En rejäl sovmorgon senare har det gått 31 år och det finns en hel del att ta tag i… 

Studion People Can Fly har tidigare arbetat med titlar som Bulletstorm (7/10) och Gears of War: Judgement, och det känns därför naturligt att de väljer att skapa en ny titel inom den genre de är starkast och med fokus på flerspelarläget.

Jag upplever Outriders som en behaglig mix av Mass Effect och Gears of War med en släng av Control (9/10) för de övernaturliga krafterna. I synnerhet känns mycket av den inledande stämningen inspirerad av Mass Effect-serien vad gäller designval och möjligheten till val under dialoger. Detta borde vara positivt, men handlingen känns lite överflödig och blir mer som en bromskloss än något som bidrar till upplevelsen.

Det är istället i flerspelarläget och när kulorna börjar vina som Outriders glimrar och visar sin styrka och kompetens. Alla som spelat något från Gears of War-serien kommer snabbt känna sig som hemma med att söka skydd och besvara aggressiv beskjutning. Här märks det även att utvecklarna vet vad som krävs för att skapa ett spel för skjutglada tillsammans med en god balans av superkrafter.

För att skapa ett större djup och ordentlig variation finns det fyra olika klasser att välja mellan. Två stycken för snabb eller kraftfull närstrid, en för strider på medeldistans och klassen Technomancer för mig som föredrar att fegskjuta folk på trygg distans med ett prickskyttegevär. En supportklass kort och gott. Varje klass har ett unikt färdighetsträd som låter dig utveckla din karaktär beroende på vilken spelstil du föredrar. Det går inte att få alla färdigheter, men du kan nollställa ditt träd för att testa en annan inriktning och specialisering om du skulle ändra dig. 

Jag uppskattar arbetet som lagts på känslan av att avfyra de olika vapnen och hur de vapen jag lägger rabarber på får en förändrad och läcker design med tiden. Alla klasser kan använda alla vapen, men respektive klass har också en vapentyp som de är mest effektiv med. I mitt fall som Technomancer får jag exempelvis mest ut av prickskyttegevären.

Du kan utrusta dina vapen med olika modifieringar för att få en extra bonus eller två. Outriders återanvänder också för enkelhetens skull samma färgkodning och titlar som i Fortnite. Legendariska muskedunder är med andra ord bäst och mest åtråvärda.

Vad jag älskar mest med Outriders är de formidabla bossarna och att ständigt förbättra mina vapen och utrustning precis som i konkurrenten Destiny. Det är helt enkelt ren skär glädje och väldigt beroendeframkallande. För mig var handlingen det svagaste kortet då den tog alldeles för stor plats när de flesta ändå bara vill skjuta någon i ansiktet.

Outriders är ett gediget hantverk med fler timmar än väntat under motorhuven för sin kampanj. Här finns också ett bra omspelningsvärde då varje klass bjuder på så varierad spelupplevelse. Så trots en knackig start med överbelastade spelservrar ser jag en ljus framtid för spelet och räknar med en uppföljare i framtiden.