Recension: Othercide [PS4]

Den eviga kampen mellan ont och gott är ett vanligt förekommande upplägg för många av de mest populära spelen, även om det i många fall blir uppmålat på subtila sätt. Othercide slösar dock inte någon tid på detta, utan kastar istället in dig i rollen som mänsklighetens sista hopp för att hindra allsköns demoner och dylikt att invadera vår värld.

Med hjälp av en handfull tappra soldater ställs du inför till synes omöjliga odds, och du kommer att misslyckas om och om igen. För Othercide slösar heller ingen tid på att ge dig som spelare någon form av mjukstart.

I grund och botten utspelar sig händelserna i form av turordningsbaserade taktiska strider, liknande vad du finner i exempelvis XCOM. Det finns tre olika karaktärklasser som antingen fokuserar på närstrid, distansattacker och defensiva förmågor, och det gäller att finna rätt balans för respektive uppdrag för att maximera din framgång. Du kan maximalt ta med dig tre kombattanter till uppdragen, vilket gör att det är av yttersta vikt att du håller dina karaktärer vid liv eftersom du i princip alltid befinner dig i ett numerärt underläge.

Den huvudsakliga mekaniken som får Othercide att sticka ut i mängden är tidsgrafen i skärmens nedre kant. Denna behöver du konstant hålla koll på, då denna visar turordningen för varje karaktärs handlingar eller attacker. Du kan även manipulera ordningen med hjälp av diverse specialattacker från dina enheter, så att du på så vis kan undvika en rejäl käftsmäll som en fiende har stått och laddat ett tag.

Du kan även använda fördröjda attacker som effektiva kombinationer, där du med en karaktär knuffar in en fiende i skottgluggen hos en medkombattant som sedan följer upp med ytterligare en smäll. Det krävs en hel del planering, och en gnutta tur för att lyckas med dessa mer avancerade manövrar, men det känns otroligt tillfredsställande när det klaffar.

Vid starten var varje omgång har respektive karaktär en viss mängd handlingspoäng, som antingen spenderas på manövrering på slagfältet eller på diverse attacker. Det gäller dock att hushålla rejält med dessa poäng, för om du skulle spendera mer än hälften av dem på en omgång kommer du att hamna absolut sist i tidsgrafen. Det innebär väldigt lång väntetid innan du kan genomföra nya handlingar, vilket kan vara totalt förödande i detta oförlåtande spel. Det kan dock vara värt det i vissa fall när du verkligen måste få in den där sista dödsstöten på en fiende.

Till skillnad från XCOM-spelen så finns det ingen möjlighet falla tillbaka på tidigare sparfiler. Ja, jag erkänner, jag är den där typen som ibland inte riktigt vill acceptera de hårda konsekvenserna från ett misslyckat drag. I Othercide tvingas jag dock vidare och måste göra det bästa av saken, och jag får helt enkelt hoppas att uppdraget reder ut sig till slut så att jag kan försöka ersätta mina fallna krigare med resurserna jag får som belöning. Faktum är att dina soldater inte ens återfår sin hälsa mellan uppdragen, utan du måste offra ett liv för att någon annan ska kunna hela upp sig.

Det är dock inte meningen att du ska klara dessa uppdrag på dina första försök, utan det är här som spelet även introducerar en del roguelike-element. När du har slut på resurser och krigare får du nämligen möjligheten att starta om spelet från början, fast med möjligheten att spendera intjänade resurser på uppgraderingar som gör resan aningen enklare. Du kan exempelvis förbättra den maximala hälsonivån på dina soldater, så att de tål mer stryk. När du gör nya framsteg i spelet låser du upp fler och fler av dessa uppgraderingar, vilket tillsammans med den erfarenhet du själv får från slagfältet skapar en lite enklare resa nästa gång du startar om.

Trots att Othercide skapar en väldigt intressant blandning av mekaniker som inte tvekar att sätta mina färdigheter på prov, finns det en del problem som irriterar. En av de första sakerna jag noterade var att spelet har nästan skrattretande liten textstorlek, som känns väldigt anpassad för datorskärmar. Det är knappt läsbart ibland på min TV, och även om det inte spelet har några gigantiska textmängder att gå igenom är det ett problem som borde lösas genom att tillåta mig att ändra skalningen på gränssnittet.

Den grafiska stilen, som var det som ursprungligen drog mig till spelet, blir även ett litet hinder. Ibland att det lätt att missa fiender på slagfältet när det lyckas smälta ihop lite med omvärlden eller bakgrunden, och det skulle inte skada med lite mer synlighet här heller.

Bortsett från dessa problem är det definitivt värt att kika närmare på detta om du är ute efter en utmaning på det taktiska planet. Othercide bjuder definitivt på ett större djup än jag förväntade mig från början.