Recension: Orten Was the Case [PS4, PS5]

Föreställ dig att du vaknar upp inne på toa efter en tuff natt. Du är förvirrad, utmattad och inte helt på spåret med vad som försiggår. Minnet sviker och efter några minuter tar allting slut i en gigantisk explosion. Du dör, men inom kort vaknar du upp inne på toa igen. Var det kanske bara en dröm?

Scenariot upprepar sig och du inser att det hela är någon sorts ”måndag hela veckan”-scenario utan slut. I en abstrakt tolkning av en svensk förort ställs den unge mannen Ziggy inför detta dilemma, och det är upp till mig som spelare att guida honom genom Orten Was the Case, ett annorlunda äventyr med inslag av pussel och detektivarbete.

Det dröjer inte länge från att jag tar mina första steg ut ur Ziggys hem innan spelet får mig att höja på ögonbrynen. Dess visuella design är som en intressant smältdegel av uttryck vars drag får mig att tänka på allt från gamla Galago-serier, barnprogram i stil med ”De tre vännerna och Jerry” och de där fysiska julkalendrarna man köper på närmsta kiosk under jultider. Det sistnämnda är en liknelse jag kommer att återkomma till, men man kan lugnt säga att det är en snudd på psykedelisk tolkning av svenska förorter som breder ut sig.

Spelet befolkas dessutom med ett karaktärsgalleri som genomsyras av någon sorts fascinerande och skruvad svenskhet. Överdrivna versioner av stereotypiska personligheter kombinerat med ett vilt manus gör det svårt att hålla sig för skratt, och karaktärer i stil med actiontörstande poliser, arga grannar och genomsnälla farmödrar känns förvånansvärt träffsäkra.

Ziggy har som nämnt fastnat i en sorts tidsloop, ett inslag som utgör en av grundstenarna för spelets upplägg. För att bryta den och rädda orten från ödeläggelse behöver jag luska i ett flertal olika mysterier som alla vävs ihop framåt slutet. En loop varar en liten stund, men jag kan när som helst avbryta den jag är i och påbörja en ny. Från att Ziggy vaknar upp tills dess att explosionen sker har jag alltså en kort stund på mig att utforska min omgivning, prata med dess invånare och nysta i spelets olika ledtrådar. Informationen jag tar reda på sparas smidigt i ett anteckningsblock som jag behåller mellan varje försök, något som bidrar till gradvisa framsteg och snabbar upp kommande försök rejält.

Utöver de mer konsekventa ledtrådarna finns det saker som har potential att förändras mellan varje loop. Karaktärers handlingar och andra händelser inträffar vid specifika tillfällen i tiden, men genom att prata med eller på andra sätt interagera med dem kan jag påverka händelseförloppen och skapa nya händelser. Med hjälp av en liten klocka uppe i hörnet av skärmen och detaljer i min anteckningsbok kan jag alltså avgöra vem som gör vad och när, information som lätt kan leda till hela kedjor av nya händelser och möjligheter. Spelet kryllar av dessa och även när jag har klarat min första genomspelning ser jag lösa trådar som jag inte lyckades reda ut, något som såklart uppmuntrar till flera genomspelningar.

Vid ett fåtal tillfällen i spelet hamnar jag i situationer som behöver lösas genom en slags duelliknande sammandrabbningar. Dessa är utöver att de är ganska simpelt utformade en aning klumpiga och svåröverskådliga även om de bidrar med en gnutta tillfällig spänning. Detsamma kan man däremot inte säga om de olika pussel som dyker upp lite runtom i orten. Variationen är relativt stor och svårighetsnivån känns balanserad och bra. Framför allt gillar jag hur vissa av pusslen har flera lösningar, varav vissa man inte kan luska ut förrän efter flera loopar.

I början av den här recensionen jämförde jag Orten Was the Case med en julkalender, och visst känns det så när de färgglada miljöerna och karaktärerna döljer så mycket mer än vad man kan se vid första anblick. Det finns någon sorts hemtrevlig och gemytlig känsla i alla referenser, de roliga detaljerna och upplägget där man uppmuntras att ”prova att trycka och se vad som händer”, alltihop stämningsfullt inramat av en passande ljudbild med bra musik.  Det är ett ganska nischat spel med lite skavanker här och där, men i det stora hela fann jag det underhållande och spännande. Som en liten udda fågel i den svenska spelfamiljen.