Recension: Oreshika: Tainted Bloodlines [Vita]

Om alla teorier och allt som plitats ned på papper blivit bra hade vi haft ett helt underbart samhälle med jämlikhet, vattendrivna bilar och botemedel mot alla hemska sjukdomar. Det är lätt att få något att se bra ut på papper, speciellt med vattenfärg och breda penseldrag. Oreshika: Tainted Bloodlines ser fantastiskt bra ut i teorin och som låter bra i den säljande texten men når tyvärr inte ända fram.

Utgångsläget är sex heliga artefakter som blev stulna för länge, länge sedan. Gudarna rasar och naturkatastrofer börja drabba det medeltida Japan. Kejsaren, som jag för övrigt misstänker är under trollkarlen Seimeis kontroll, beslutar sig för att göra något riktigt drastiskt. Samtliga medlemmar i min klan avrättas och offras till gudarna i ett försök att ställa saker till rätta igen. Ja, är det inte minnesförlust så är det avrättningar suckar jag och fortsätter titta på den långa introduktionen till spelet.

Som tur är finns det gudar som inte håller med kejsaren i hans dramatiska beslut och några i min klan blir återuppväckta från de döda för att ställa allt till rätta igen. Äntligen är det dags att skapa karaktärerna som ska få leva i två år innan de dör. Min klan har till råga på allt drabbats av en förbannelse som gör att varje generation endast kan vandra runt i grottor och kämpa under 24 månader. Spelet är noga med att påpeka hur viktigt det är att hitta lämpliga partners som kan föra arvet vidare, att fortsätta kampen och till sist få den slutliga hämnden – men det kommer inte att bli enkelt. De partners som karaktärerna kan träffa och utöka släkten med får nämligen inte vara mänskliga utan måste vara gudar.

Spelet bjuder på fantastiskt vackra filmer som för berättelsen vidare.

För att få tillåtelse att ens närma mig dessa gudar måste klanens rykte vara på topp. Bra rykte skaffar jag såklart genom att rensa grottor på demoner och leta skatter. Det är mycket som måste planeras för att nå framgång och till min hjälp har jag Kochin, en flicka som är häften vessla och hälften människa. Hon tar befälet ganska omgående och rekommenderar mig starkt att låta henne sköta allt praktiskt som att utveckla samhället vi bor i och tipsa om grottor eller tempel som min klan behöver erövra.

Oreshika: Tainted Bloodlines har ett enormt djup för den som orkar hänge sig fullständigt. Beroende på svårighetsgrad berättar spelet redan i början att jag har någonstans mellan trettio och hundra timmar framför mig innan jag fått min hämnd. Problemet är att ingenting som erbjuds är speciellt intressant eller roligt; striderna är antingen alldeles för jobbiga eller på tok för enkla beroende på svårighetsgrad. Simulatordelen av spelet lockar mig inte alls eftersom jag inte kan investera hundra timmar, och det enda som finns kvar som jag verkligen uppskattar är estetiken.

Vinnare igen efter en tvåsekunders strid!

Striderna har ett visst djup, trots att jag upplever balansgången mellan galet svårt och löjligt enkelt som rejält snäv. Inför varje strid behöver jag bestämma mig varför jag kämpar; är det för att fienden kom i vägen eller för att jag är ute efter skatter och erfarenhet? Vill jag få slut på striden fokuserar jag på att nedgöra ledaren för gruppen, då vinner jag på en gång. Om jag däremot behöver skatter och erfarenhet kan jag istället välja att eliminera hela gruppen av fiender, men då riskerar jag istället att ledaren smiter från striden.

Om spelet hade bjudit på intressantare alternativ till utforskning och strid kombinerat med en lättbegriplig möjlighet att uppgradera mitt samhälle hade betyget blivit betydligt högre. Nu snubblar och trillar dock Oreshika: Tainted Bloodlines redan i början av min genomspelning och kommer aldrig upp på banan igen. Jag tycker personligen att det är ett av de vackraste rollspelen jag spelat sedan Ni No Kuni: Wrath of the White Witch, men för att få mig att fastna krävs det mycket mer!