Recension: One-Punch Man: A Hero Nobody Knows [PS4]

Saitama är inte som alla andra hjältar. Visst, han kämpar mot onda krafter och räddar världen med jämna mellanrum, men mest av allt söker han en utmaning. Han är nämligen så pass kraftfull att han kan besegra alla sina fiender med ett enda slag, och detta har gjort att hans insatser har blivit något av ett anti-klimax. Varje gång han ställs inför en ny antagonist fylls han ändå av lite hopp. Kan detta vara motståndaren som ger One-Punch Man en match?

Svaret på denna fråga är oftast ganska givet, men för att göra det hela intressant i spelform får du istället iklä dig rollen som en purfärsk hjälte som försöker sätta sitt avtryck i samhället. Tro dock inte att du får ta dig an de stora högprofilerade uppgifterna från början. Det finns en strikt hierarki i organisationen Hero Association, och du måste jobba dig uppåt för att kunna få chansen att rädda världen.

Med din egendesignade hjälte kastas du in i ett hubbområde i en stadskärna där du får möjlighet att besöka den lokala grenen av Hero Association, prata med lokalbefolkningen och kanske till och med assistera etablerade hjältar med en del sysslor de känner att de behöver hjälp med. Dessa aktiviteter hjälper dig att samla ihop både erfarenhetspoäng, pengar och att bidra till samhällets välbefinnande. Det sistnämnda används oftast som en avgränsning för när du kan gå vidare i själva huvudberättelsen.

När du väl har tagit dig an ett uppdrag är det dock i princip alltid samma slutmål som hägrar. Du hamnar i handgemäng med elaka typer, och ska medelst käftsmällar se till att de är mindre elaka hädanefter. Vid enstaka tillfällen vävs detta ihop med en kort berättelsesekvens med någon av de kända karaktärerna från källmaterialet, men sällan är det något av större intresse ens när det gäller de större huvuduppdragen.

Efter specifika strider låser du upp motståndaren för användande i Free Battle-läget, där du själv sätter ihop ett vem du vill spela som, men viktigast av allt får du även tillgång till deras stridstyper eller specialattacker. Dessa kan du sedan applicera på din egenskapade hjälte för att skapa lite mer omväxling är det annars ganska torftiga stridssystemet. Det känns aldrig tillräckligt spektakulärt för att kompensera för bristen av komplexitet eller omväxling. För mig handlar det oftast med att jag bara repeterade ett par grundläggande kombinationer som fungerar pålitligt för att komma vidare till nästa berättelsesnutt.

Presentationsmässigt är det troget originalverket, och det är ganska trevligt att springa runt och utforska den färggranna omgivningen i den lilla öppna hubbvärlden. Jag märker dock snabbt att bildfrekvensen emellanåt störtdyker av anledningar jag inte riktigt kan förstå. Lyckligtvis uppstår detta väldigt sällan under själva striderna, men det är ändå lite tråkigt att uppleva.

Utöver själva berättelseläget, som är spelets huvudsakliga fokus, låser du även upp onlinestrider efter en specifik punkt i berättelsen. Här kan du testa dina färdigheter mot andra spelares hjältar, men eftersom stridssystemet är ganska tunt känner jag inte riktigt något nöje här.

Det är lite synd att One-Punch Man: A Hero Nobody Knows känns tomt och oinspirerat med tanke på att källmaterialet har många färgstarka karaktärer och ett väldigt bra upplägg att hämta ifrån. Redan efter några timmar känns allting väldigt repetitivt, samtidigt som spelet inte riktigt vill släppa min hand ens halvvägs genom berättelsen.

Efter varje sekvens kommer åtskilliga informationsrutor om mekaniker som egentligen inte borde behöva förklaras ytterligare, och det gör att det lilla tempo som berättelsen hade bara dör ut. Saitamas små gästspel här och var är ju klara ljuspunkter, men det är alldeles för lite för att bringa liv till helheten.