Recension: One Piece: Unlimited World Red [PS3]

One Piece är en serie som jag aldrig har satt mig in i. Denna långkörare har funnits sedan 1997 i olika former och är en av de mer populära manga- och animéserier som finns med tanke på att det fortfarande produceras nytt material. Det är därför inte det enklaste att slänga sig in i handlingen som oinsatt, men det visade vara en väldigt intressant upplevelse.

I One Piece: Unlimited World Red får du följa seriens huvudkaraktär Luffy som kämpar för att uppnå sina ambitioner att bli piraternas kung – något han inte direkt är ensam om att göra. När Luffy och hans besättning lägger till i hamnstaden Transtown för att köpa förnödenheter blir hans vänner mystiskt bortförda. Detta är då startskottet för Luffys nya äventyr och till hans hjälp har han den talande tvättbjörnen Pato, vars lojalitet från början är lite oklar.

Spelet är uppdelat i nio kapitel som fungerar lite som avsnitt i en serie. Varje kapitel avslutas till och med med ett ”Fortsättning följer…” för att vidare etablera denna koppling. Berättelsen är från början ganska svårgenomtränglig för spelare som inte följt tidigare verk och jag upplevde stor förvirring under en längre period eftersom spelet inte bjuder på någon bakgrundsinformation alls. Detta problem blir mindre ju längre du kommer in i spelet då det börjar handla mer om de aktuella karaktärerna istället för referenser till annat material.

Något som slog mig tidigt i spelet är att det påminner en del om Kingdom Hearts-serien. Det är ett actionfokuserat rollspel där du reser runt till områden med olika miljöer och teman, och även striderna påminner en del om Kingdom Hearts. Detta innebär snabba actionfyllda – men efter ett tag något repetitiva – strider mot grupper av dussinfiender innan du når fram till bossen. Bossfighterna är överlag väldigt välgjorda dock, och de ackompanjeras oftast med sedvanligt bombastiska stridsscener som är förrenderade videor och står för några av spelets absoluta höjdpunkter.

Förstås hade det inte varit ett rollspel utan tonvis av sidoaktiviteter att gräva ner sig i och One Piece: Unlimited World Red gör rätt bra skäl för sitt namn här. Mellan kapitel kan du sysselsätta dig med att expandera Transtown med diverse butiker och andra rörelser som ger dig möjlighet att tillverka eller förbättra föremål. Du kan även bygga en taverna som i sin tur ger dig tillgång till sidouppdrag i de områden du har klarat i berättelsen. Lyckligtvis går spelet mot strömmen jämfört med andra japanska rollspel i den aspekt att du aldrig tvingas genomföra sidouppdrag för att vara stark nog att ta dig vidare i huvuduppdraget. Mycket välkommet!

Strider är ett universellt språk som alla spelare förstår, oavsett koll på handlingen i tidigare verk

Utöver själva kampanjen finns det ytterligare ett läge som heter Battle Coliseum. Som namnet antyder är det ett stridsfokuserat läge där du ställs mot fiender i en arena, och när du vinner stiger du i rang. Uppfyller du specifika kriterier låser du upp nya karaktärer för användning i dessa arenor men du kan faktiskt även låsa upp innehåll som du får tillgång till i berättelseläget, som till exempel speciella sidouppdrag eller föremål.

Spelet har en del grafiska ojämnheter med lågupplösta och sparsamt detaljerade miljöer som känns ganska trista. Detta uppvägs dock av de tidvis fantastiska filmsekvenserna som oftast används i samband med bossfighterna eller viktigare berättelsescener.

One Piece: Unlimited World Red är ett spel som jag gillar betydligt mer än vad jag hade förväntat mig. Även fall det berättelsemässiga är lite problematiskt att sätta sig in i är själva spelandet väldigt intuitivt och framför allt kul. Striderna är en aning ytliga när det gäller mekaniken och det går oftast att ta sig förbi de vanligare fienderna genom att hamra blint på attackknapparna.

Om du är sugen på spelet och inte har några förkunskaper om serien är det absolut inte omöjligt att ha kul, men det hänger lite på hur hög tolerans du har för dialog som låter som totalt nonsens. Jag kände emellanåt att jag hade kunnat stänga av undertexterna och ändå inte tappa något av helheten, men faktum kvarstår att det här är ett spel som kan stå på egna ben även utan berättelsen. Jag misstänker dock att jag hade fått mer ut av upplevelsen om jag varit insatt i världen sedan tidigare.