Recension: Once Upon a Puppet [PS5]

Med den uppsjö av spel som släpps varje år börjar det krävas en hel del för att kunna sticka ut i mängden. Vad som krävs mer specifikt hänger ju förstås på många faktorer, men för min egen del är jag svag för en intressant visuell stil som inte används i vartenda spel som haglar ut på marknaden. Det var just detta som gjorde att Once Upon a Puppet lyckades fånga mig ganska omgående.

Hela spelet är nämligen designat som en stor och avancerad dockteater, och världen drivs av en kung som är på randen till sammanbrott. Det får den scenarbetaren Nieve känna av när hon plötsligt hamnar i exil och dumpas bland avfallet under scenvärlden. Där blir hon ofrivilligt fastbunden till dockan Drev, och efter en del konflikt beslutar de sig för att dra åt samma håll och luska ut vad som ligger bakom kungens oberäkneliga beteende.

Nieve personifieras i spelet som en hand, och troligtvis är någon i utvecklarteamet ganska nöjd med denna antydda ordvits då scenarbetare är ”stagehand” på engelska. Hon fungerar därför som en form av marionetthand för Drev för att assistera hans plattformande och manipulering av föremål. Det appliceras faktiskt många gånger på ett fyndigt vis, där exempelvis Nieve kan spänna trådarna för att slunga Drev över avsatser där han normalt sett inte skulle kunna passera. Under spelets gång låser du upp nya färdigheter som ger en bra känsla av framsteg och utveckling.

Spelets absolut största behållning är dock det visuella, som jag var inne på tidigare. Alla miljöer är utsökt modellerade och detaljerade, och påminner om stora dioramamodeller. Omväxlingen i miljöer är verkligen en drivkraft för spelet, och jag är hela tiden nyfiken på vart berättelsen tar mig härnäst. Det finns gott om saker att finna i skrymslen och vrår också, så det lönar sig (åtminstone trofémässigt) att utforska varje scen noggrant.

Huvudsakligen sysselsätter du dig med saker som känns bekanta om du har spelat andra sidoscrollande 3D-plattformare, och i synnerhet om du känner dig hemma i Little Nightmares-spelen. Det bjuds med andra ord på en blandning av plattformande och pusselmekaniker, och de sistnämnda handlar till stor del om att förflytta föremål från en punkt till en annan. Det är sällan speciellt utmanande att luska ut vad jag behöver göra, och det känns heller inte speciellt spännande när jag har gjort det några gånger. På den positiva fronten kan jag nämna att det inte finns lika många jaktsekvenser som Little Nightmares-spelen älskade att utsätta spelaren för, och det är ett väldigt stort plus.

Det har dock varit en prövande upplevelse att försöka ta sig igenom Once Upon a Puppet, och det handlar inte om svårighetsgrader. Jag har vid flera tillfällen fastnat på buggar som har satt stopp för min framfart i spelet, och fortfarande i skrivande stund har jag inte lyckats se några sluttexter. Vid en specifik punkt i spelet kunde jag inte längre interagera med föremål i spelvärlden och kunde därför inte slutföra ett pussel. Jag tog mig till och med tiden att starta om från början med ny sparfil, men fastnade igen på samma ställe.

Detta är ju troligtvis något som kommer att rättas till i framtiden, men det är sannerligen under all kritik att ett sådant fel smyger sig in i en produkt som säljs till slutkunder. Det är svårt att bortse från detta problem, men det finns helt klart tydliga ljuspunkter i design och utförande. Men när jag inte kan ta mig igenom spelet i sin helhet är det ju helt klart något som kommer att påverka betyget, och jag kan bara säga köp på egen risk.