Recension: Olija [PS4]

Introsekvensen i plattformsspelet Olija får mina tankar att vandra iväg till Herman Melvilles bok Moby Dick. I den får vi följa sjömannen Ishmaels berättelse om när han seglar med Kapten Ahab under dennes jakt på en stor vit val.

I Olija finns ingen stor vit val, men ett fartyg på jakt efter en ljusare framtid sjunker snart, och ett ofantligt vidunder drar med sig sjömännen ner i djupet. Spelets huvudkaraktär Kapten Faraday är heller ingen Ahab, men när han snart vaknar upp och finner en magisk harpun infinner sig ändå en liknande bild.

Platsen som Faraday vaknar upp på är en drömliknande övärld där få platser har undkommit det stora vidundret och dess hantlangares inflytande. En flytande kåkstad är en samlingspunkt för skeppsbrutna, och det är härifrån jag kommer att utgå mellan varje äventyr. Harpunen som Faraday bär är symbolen för en hjälte och ger honom således en ledarroll bland hans gelikar som snabbt samlas kring honom i hopp om räddning.

Olija är ett relativt enkelt designat spel, men det bär på en hel del innehåll som gör det intressant och spännande att spela. Till att börja med är spelets tema och atmosfär fräsch, och jag fascineras av hur mycket känsla som kan förmedlas genom en så enkel grafisk stil. Karaktärer pratar, gestikulerar och rör sig på ett sätt som tydligt visar vad de avser med sina handlingar, något som blir extra imponerande när det gäller fiender och andra sidokaraktärer som inte har en röst tillägnad sig.

Utvecklarna har lekt med ett flertal olika spelmekaniska trick för att göra plattformandet till något mer än att bara hoppa och slå, något som framförallt uttrycks i den magiska harpun som Faraday hittar tidigt i spelet. Den går att använda i närstrid, men dess huvudsakliga användningsområde är som transportmedel, då den går att förankra i olika saker i spelvärlden. Riktar jag styrspaken åt samma håll som harpunen har kastats kan jag snabbt färdas dit med ett knapptryck. Funktionen går utmärkt att använda för att leta efter hemliga områden och för att ta sig fram snabbt, men den gör sig även effektiv som undanmanöver i strid eller för att snabbt knappa in på en fiende.

Lite här och där hittar jag mina skeppsbrutna kamrater inburade, och när jag har fritagit dem beger de sig till den flytande lilla kåkstaden som växer till sig mer och mer. Det är därför kul att komma tillbaka till lägret efter varje äventyr och se hur det har utvecklats, men jag hade gärna sett lite mer saker att engagera sig i under tiden som jag är där. En av fåtalet butiker som finns erbjuder magiska hattar i utbyte mot material och en summa pengar. Dessa är dock få till antalet, vilket efter halva spelet leder till att jag har tonvis med material som jag inte har någon användning för längre.

Olija är inte heller särskilt långt, och det går att klara av relativt fort om man inte sätter sig för att leta upp varenda liten pinal som ligger gömd i de olika nivåerna. Trots det är det ett spel som jag faller ganska mycket för, framförallt på grund av dess härliga estetik och inbjudande ljudbild. Musiken i spelet går från blygsamt och sävligt flöjtspel till pampiga stycken för de intensiva bosstriderna. Det är ett enkelt spel, men vackert förpackat och med en lagom nivå av utmaning för den som frågar efter ett kort men koncist äventyr.