Recension: Odin Sphere: Leifthrasir [PS4]

När det kommer till vackert designad tvådimensionell grafik är det svårt att konkurrera med konstnärerna på japanska Vanillaware. De må ha lite problem med de kvinnliga proportionerna emellanåt, men deras miljöer går att stirra på evigheter och det går ändå att hitta nya detaljer hela tiden.

Odin Sphere är ett actionrollspel som debuterade på PlayStation 2 och nu tar steget till PlayStation 4 och Vita med den nya undertiteln Leifthrasir. Precis som titeln antyder finns det lösa kopplingar till den nordiska mytologin, men det handlar sällan om mer än karaktärsnamn och begrepp.

Den grundläggande berättelsen handlar om fem stridande nationer som slåss om kontrollen av en gigantisk kittel vilken kan användas för att tillverka kraftfulla kristaller. Dessa kristaller kan sedan användas för att skapa mäktiga vapen som ser till att den kontrollerande nationen kommer att vara ohotad. I första delen av berättelsen ikläder du dig rollen som Gwendolyn, en valkyria som är Odens dotter. Hon ser tidigt till att Oden får sina gigantiska händer på den omstridda kitteln, men det finns förstås en hake. Det behövs dessutom en magisk ring för att få den att fungera.

Det hela blir en invecklad historia med politiska gråzoner och oheliga allianser, men den är sällan tillräckligt välberättad för att fånga mitt intresse mer än ytligt. För att ytterligare komplicera det hela får du under spelets gång spela som fem olika karaktärer och genom detta se berättelsen ur perspektivet från de fem olika nationerna.

Den eviga kampen mellan blått och rött.

Den stora behållningen i spelet kommer istället genom det intensiva stridssystemet. Här ställs du inför horder av fiender på ett tvådimensionellt sidorullande plan och du avverkar dem med spektakulära slagkombinationer, och det hela känns riktigt bra. Styrningen känns exakt, och det går att plocka upp grunderna väldigt fort. Det handlar om en hel del hamrande på fyrkant, men det finns tillräckligt många nyanser i attackerna och med de olika fiendetyperna för att det inte ska börja kännas som ett Dynasty Warriors-spel.

Mycket vikt läggs även vid ett tillverkningssystem som innefattar både alkemi, odling av grödor och matlagning. Alkemi ger dig diverse drycker som till exempel fyller på hälsa eller sätter fyr på fiender, något som är behändigt i tuffare strider. Maten och grödorna fyller en större funktion då de fyller på din hälsa, men även ger dig erfarenhetspoäng. Det sistnämnda är otroligt välkommet eftersom det gör att du slipper nöta tusentals fiender för att gå upp i nivå när du når ett område som är lite för utmanande. Andra japanska rollspelsutvecklare borde se och lära.

Dags att levla upp!

Det finns ett omfattande färdighetsträd också, som dessutom är unikt för varje karaktär. Färdigheterna representeras, som så mycket annat i japanska rollspel, av kristaller som du finner under spelets gång, och du kan därför inte fritt använda dina uppgraderingspoäng i ditt träd förrän du har hittat kristallen. Det finns även passiva uppgraderingar som bland annat ger dig billigare priser i butiker eller snabbare återhämtning av specialattackmätaren.

Som jag nämnde tidigare är spelet otroligt vackert, och bildfrekvensen rullar verkligen på som en dröm. Jag tyckte att deras senare verk Dragon’s Crown såg fantastiskt ut, men Vanillaware har verkligen lagt manken till och putsat upp detta nio år gamla spel till oanade nivåer.

Odin Sphere: Leifthrasir har ganska stora problem med att berätta en intressant historia trots ett hyfsat upplägg, men lyckligtvis är det ändå riktigt kul att spela. Det är så pass kul att det går att strunta i de usla röstskådespelarna och ändå i slutänden känna sig nöjd, speciellt efter den där lyckade slagkombinationen med 500 träffar mot bossen. Den känslan är minst lika svår att skapa som en gripande berättelse.