Recension: Oceanhorn 2: Knights of the Lost Realm [PS5]

Jag har tydligen spelat det första spelet i den här unga serien, men faktum är att jag inte minns mycket av Oceanhorn: Monsters of Uncharted Seas. Eller rättare sagt minns jag inget alls, vilket förmodligen beror på samma känsla som jag får under introduktionen av uppföljaren.

Det är oerhört svårt att skapa ett The Legend of Zelda-liknande äventyr och inte snubbla över storheten som Nintendos senare titlar i serien. Antingen behöver utvecklaren ta ett stort steg åt sidan och göra något unikt som till exempel Darksiders, eller försöka skapa en trogen homage till de ursprungliga verken.

Den finska studion Cornfox & Bros, har valt det senare alternativet, och levererar med Oceanhorn 2: Knights of the Lost Realm en saga som växer timme efter timme. Med detta sagt, är den första tiden med titeln ganska oinspirerande och brottas med att försöka fånga mig som spelare, samtidigt som den så gärna vill vara en Zelda-klon med allt vad det innebär i form av mysiga, lummiga miljöer, vasar att slå sönder och enkla monster att nedgöra.

För mig klickar det inte förrän några timmar in, då saker börja hända i berättelsen. Ärkefienden Mesmeroth är nämligen tillbaka med sin onda arme för att ta över världen Gaia. En stor invasionsstyrka landar i världen och hotar att utplåna den civilisation som vår hjälte är uppvuxen med.

Till en början är spelet som sagt, lite alldagligt, men när de större sakerna sätter igång, växlar även upplevelsen upp till en ny höjd. Jag får kompanjoner som hjälper mig i strider och de tillför även lite mer till berättelsen i sig.

Stridssystemet är väldigt avskalat och enkelt. Jag har möjlighet att attackera, använda sköld för att motverka fiendernas attacker och kan även rulla bort från en närstående attack. Precis som i gamla äventyrsspel, blinkar fienderna till innan de utför sin attack, vilket ger mig en kort tid att flytta på mig eller att blocka deras attack med hjälp av min sköld.

Och som i vilket Zelda-inspirerat spel som helst, ökar mängden utrustning gradvis ju längre jag når i äventyret. När jag äntligen hittar änterhaken, öppnar spelet samtidigt upp sig och blir fantastiskt underhållande ganska fort. Världen öppnar upp sig på flera olika sätt; dels att jag får frihet att röra mig hur jag vill och dels för att jag nu kan ta min båt och segla vart jag vill.

När jag ser tillbaka på min resa i Oceanhorn 2: Knights of the Lost Realm, kan jag inte annat än att le över hur lättlurad jag var i början där jag tänkte att titeln var en billig Zelda-kopia. De känslorna är som bortblåsta när jag vet vad som väntar dig som kanske inte har investerat tid i det förra spelet. Det här är inte en billig kopia av ett Nintendo-spel, det har mognat och blivit något helt eget på marknaden – en skön avkoppling för dig som vill ha ett bra äventyr, förpackat i en snygg, färgsprakande förpackning.