Recension: Not For Broadcast [PS VR2, PS4]

Har du någonsin velat jobba inom tv-branschen? Isåfall är Not For Broadcast din bästa chans hittills. Här hamnar vi i rollen som en arbetare som sitter i kontrollrummet för en tv-kanal i ett land som verkar vara inspirerat av Storbritannien, och som dras med en regimförändring och de politiska viljorna som kan splittra en lands befolkning ordentligt.

National Nightly News är kanalens flaggskepp, och jobbet involverar att hitta rätt kameravinklar, censurera (eller inte) de mer raljanta gästerna. Nu är Alex inte tränad sändningsledare utan en vaktmästare och jobbet hamnade mer eller mindre i hans knä efter att den tidigare sändningsledaren behövt fly landet. Men nyheterna måste ju sändas oavsett.

Efter en kort introduktion av kontrollrummet får Alan Winston (efternamnet är säkerligen en ren slump och har säkerligen ingen koppling till huvudpersonen i 1984) ta över rollen fullt ut och styra nyhetssändningarna. Programmets huvudankare Jeremy och kulturkorrespondenten Megan försöker intervjua en brysk filmregissör samma dag som landet har gått till val, och det ser ut som att partiet Advance är på väg mot en jordskredsseger. 

Efter en smått floppad intervju med filmmogulen är det dags att prata med partiets ledare, där Peter Clement och Julia Salisbury ska hålla sitt segertal. Peter är mer intresserad av att dricka öl och svära, så Julia får göra sitt bästa i att framföra partiets vallöften, medan jag frenetiskt får hamra på censurknappen för att hindra Peters ord att nå tittarnas känsliga öron. Men efter lite missöden går första arbetsdagen ändå rätt okej.

Partiet gick till val med en rätt radikal politik, och enbart en vecka in har de genomfört rätt stora reformer. Rikedomar har omfördelats, så när det är dags för den andra nyhetssändningen är det dels en paneldebatt mellan två diametralt olika åsikter på agendan, men även ett musikalnummer regisserat av en mattelärare menat att förebygga mobbning. Ja, det är precis så pinsamt som det kan låta, men partiet har ju skänkt pengar till den improviserade musikalgruppen, så de måste ju få tv-tid i rena propagandasyften.

Alans dagar fortsätter i ungefär samma mönster. Nyheterna måste sändas, och tittarna skyddas, eller utsättas för svordomar, reklam som antingen stöttar eller kanske kränker partiet. Och framför kameran börjar det med tiden bli lite spänd stämning mellan Jeremy och Megan, där Megan lyckats få en befordran tack vare sin milda inställning till partiet och dess politik. Jeremy tar inte det delade programledarskapet särskilt väl och det händer att jag snabbt får klippa bort från honom för att minimera mängden grimaser riktade mot Megan. 

Not For Broadcast släpptes under förra året till PlayStation 4, och strax innan årsskiftet släpptes det även till PlayStation VR2. Baserat på min tid med båda versionerna föredrar jag nog i längden att spela det utanför VR, men det ger helt klart en annan inlevelse och känsla av panik att se kontrollbordet i VR och behöva använda händerna mer naturligt för att trycka på knappar, ladda reklam-videoband och svara i telefon (med mera, uppgifterna jag måste hålla koll på för att hålla sändningen levande blir mer och mer invecklade vartefter tiden går). 

Alla intervjuer och tv-sändningar jag får se är oerhört välregisserade och satiriskt bitande, och det är timtals av intressanta sändningar, sketcher som ger en bra inblick i hur samhället förändrats efter att Advance vunnit valet. Not For Broadcast fick faktiskt en utmärkelse i Guinness rekordbok för flest antal video-timmar i ett spel (nästan 43 timmar), men det var nog innan allt extramaterial började dyka upp (som just nu inte är tillgängligt i PS VR2-versionen).

Not For Broadcast lyckas charma med sin oerhörd mörka humör och de mörka ämnena som avhandlas på ett bra, välskrivet och bitvis cyniskt sätt. Att det är en brittisk produktion märks tydligt av, då humorn känns snarlik vissa brittiska satirprogram från 1980-talet (som även är den tidsera som spelet utspelar sig i). Att följa Alex Winstons kamp och de val han tvingas göra är fascinerande, men det är minst lika fascinerande att se hur världen utvecklas utanför tv-studion. I sina bästa ögonblick är det ett humoristiskt, satirfyllt nyhetsprogram och i de mörkare ögonblicken i det närmaste en propagandasimulator.