Recension: Nom Nom Galaxy [PS4]

När ordet Pixeljunk syns i samband med ett spel, har jag lärt mig att det ofta handlar om ett redan befintligt koncept som har förädlats och blivit smått skruvat. Det stämmer även denna gång. Q-Games och Double Eleven tar en tesked Terraria, en halv matsked Steamworld Dig, blandar ordentligt med 2 dl affärssimulator och ett rågat kryddmått galenskap och får till en härlig soppa av spelsmaker. Ingredienserna tilltalade mig mycket när jag ögnade igenom receptet men låt dig inte luras av förpackningen; det här är inte någon krämig champinjonsoppa, utan en het, tempramentsfull gazpacho!

Att förklara berättelsen i ett Pixeljunk-spel är oftast meningslöst och i fallet med Nom Nom Galaxy gäller samma sak. Min karaktär har blivit ansvarig för produktionen av soppa i det stora företag han jobbar i. Målet är enkelt, företaget jag jobbar på måste uppnå 100 procent marknadsandel i den galax vi befinner oss i och alla medel är tillåtna.

Till en början består mitt uppdrag i att lära mig de olika infrastrukturella funktionerna som varje sopproducerande planet har till sitt förfogande. Grundmekaniken består i två enheter; en som tar emot ingredienser och producerar soppa samt en som skickar iväg soppan till andra planeter med raketfart, bokstavligen. Ingredienserna behöver jag själv leta upp och skörda och de kan vara allt ifrån små svampar till stora, farliga rovdjur.

Att leta ingredienser är riktigt kul eftersom denna del av spelet kittlar upptäckarnerven i mig. Min karaktär har en slags cirkelsåg som han kan skära sönder stora block i miljön med och samma verktyg går även att använda för att gräva fram resurser samt ingredienser. Med sågen i högsta hugg demolerar jag miljön och söker efter nya ingredienser och nya skatter. Ibland glömmer jag bort gravitationen som finns i spelet och blir fullständigt krossad av fallande landmassor men det gör inget, utforskandet är inspirerande och belönande!

Rätt antal raketer, några medhjälpare och lite soppfabriker. Men vänta, vem har glömt att ladda kanonerna???

Ju längre in i spelet jag kommer desto fler alternativ presenteras för mig; robotmedhjälpare, kanontorn, rullband och specialfabriker som fokuserar på en enda soppa är några av dem. Djupet skrämmer mig till en början men efter några timmars spelande känner jag mig bekväm igen och fortsätter grävandet, försvarandet och dominansen.

Självklart finns det uppgraderingsvägar som gör att min karaktär blir effektivare, starkare och får tillgång till bättre utrustning. Dessa uppgraderingar är kritiska längre fram i spelet eftersom det hela tiden tickar en klocka i bakgrunden; industriell effektivitet är ett måste för att vinna.

Varje planet har en specifik motståndare som också tillverkar soppor och slåss om marknadsandelar, därför är det viktigt att även hålla koll på vad de gör. Mina motståndare ligger inte på latsidan när det kommer till konfrontationer, och titt som tätt skickar de iväg trupper som försöker bombardera och förstöra mina fabriker. Därför måste jag, förutom att leta resurser och optimera flödet av soppa, även kunna försvara min bas.

Stridsläget i spelet är relativt simpelt men samtidigt kräver det, liksom produktionsflödet, noggrann planering. Jag måste placera ut rätt sorts försvar på rätt ställe, se till att ammunitionen är påfylld samt att kanontornen inte har tagit för mycket skada. När fienden attackerar kan jag också välja att aktivt delta i striden med min såg eller med andra vapen som jag hittat på planeten.

OK, nu ska jag utforska ! Jag ska gå lite till vänst…vänta! Jag har ingen hälsa kvar. HJÄLP, är det där getingar?

Om du sätter dig ned och tittar på en någorlunda rutinerad spelare som spelar Nom Nom Galaxy, kan jag lova att du blir en smula avskräckt – det händer väldigt mycket på samma gång i spelet! Introduktionsnivåerna är heller inte så pedagogiska som jag skulle önskat, utan känns vissa stunder rent utav frustrerande eftersom jag känner att jag inte har kontroll. När jag till slut klarat av min grundutbildning blir tempot dock lite lugnare; jag känner att jag återfinner kontrollen.

Jag har kommit en bra bit in i spelet nu och tycker att det är riktigt bra, motståndet och fientligheten är alltid påtaglig men aldrig orättvis. Visst får jag spela om en del nivåer några gånger men det rör mig inte i ryggen; repetition är kunskapens moder. Jag är dock inte speciellt förtjust i tidsgränsen som finns på varje nivå. Arbetar man hårt då måste man få vila, men jag upplever att dagarna i galaxen går lite väl fort. Knappt har jag lyckats skapa min första soppa innan dagen är slut och det är dags att summera framgången.

Utvecklarna har lyckats igen, Q-Games och Double Eleven tar ett utforskarspel, sätter sin galna prägel på genren och producerar ett hektiskt och utmanande spel baserat på soppdominans. Där tidspressen och det organiserade(?) kaoset utmanar mig som spelare, väger utforskandet och idérikedomen upp väl och blandar varsamt ihop allt till en riktigt välsmakande, genuint god soppa.

Jag tror att jag tar en sked till, det här var gott!