Recension: No Straight Roads [PS4]

No Straight Roads är i grund och botten ett kärleksbarn mellan genrerna actionäventyr och rytmspel. Spelets huvudpersoner är gitarristen Mayday och trummisen Zuke som tillsammans bildar rockbandet Bunk Bed Junction. De bor i staden Vinyl City som får sin el från musik och megabolaget NSR. Efter en audition där rockbandet vill slå igenom, bannlyses plötsligt rockmusik och de ger sig därför ut på ett korståg mot NSR och dess elektroniska dansmusik.

Där rytmspel vanligtvis har filer eller banor för noter som du ska aktivera i tid, utspelas No Straight Roads helt med karaktärerna i tredjepersonsvy. Alla attacker och händelser är storslagna och tillåts ta plats på spelytan.

Bunk Bed Junction har sitt huvudkvarter i stadens kloaker och hemmabasen utvidgas i takt med att du rekryterar nya personer till din revolution. Här kan du tilldela specialattacker och sätta tillfälliga höjningar av dina egenskaper i form av klistermärken du sätter på instrumenten. Uppe i staden finns några olika distrikt att utforska för att hitta fler klistermärken och rekrytera fler fans som i sin tur tillåter upplåsningar av färdigheter. Till en början uppskattar jag detta spelmoment, men ju längre spelet går, desto mer påklistrat och onödigt känns det.

Varje distrikt styrs av en artist som givetvis är en boss och representerar en musikstil som exempelvis vocaloid (hologrambaserad syntetisk sångerska) eller pojkband. Och det är i dessa bosstrider som spelet verkligen kommer till sin rätt. Här sparas inte på krutet och precis allting är så där härligt överdrivet och bjuder på extra allt. Spelmekaniskt är varje strid helt unik och det är upp till dig att luska ut när du ska akta dig och när du kan gå till anfall.

Kontrollerna är som bekant oerhört viktiga i ett rytmspel, och här fungerar de hjälpligt. Gravitationen är betydligt lägre än här på jorden och varje hopp påminner om de jag sett från månlandningarna. Det gör tyvärr också att lite av rytmspeldelen blir lidande, då exempelvis attackerna från en robot som hoppar två gånger snabbt i takt till musiken kan värjas med ett hopp och mina handlingar behöver inte ske i takt till musiken.

Den kanske viktigaste frågan i ett spel om musik är om just musiken håller måttet? Och här kan jag säga att allt det estetiska i spelet från den varierade musiken, futuristiska, glänsande omgivningar och karaktärsdesignen är spelets största behållningar. Just karaktärsdesignen vill jag lyfta fram, där både huvudpersoner och motståndare och otroligt fantasifulla och jag skulle gärna se en animerad film med det här karaktärsgalleriet. Det enda negativa jag har att säga på ämnet är att Maydays engelska röst blir lite påfrestande i längden.

Jag tycker att berättelsen spårar ur något på slutet och blir lite kluven. Det gör att budskapet förloras lite grann och för mig innebar det att jag gick från att sitta längst fram på stolen för att få se fortsättningen, till att sjunka ihop och sucka lite halvt uppgivet. Efter berättelsens slut kan du återbesöka alla bossarna och spela om dem med nyupplåsta förmågor och på högre svårighetsgrader samt med olika modifierare.

Trots att jag kritiserat detaljer så är det ett väldigt bra spel. De utmärkande positiva egenskaperna överväger de negativa med råge. Spelets design, musiken och det viktigaste av allt, spelkänslan sitter där och jag blir glad av att spela det.