Recension: No More Heroes 3 [PS4, PS5]

Det har snart gått 15 år sedan No More Heroes fick sin debut till Nintendo Wii och Goichi Suda visade precis vad han tyckte om dåvarande trender inom spel, i synnerhet öppna spelvärldar. Det har hänt en hel del sedan dess, trender har förändrats, nya spelstilar, spelkonsoler och popkulturfenomen har tagit världen med storm. 

Suda som ofta brukar ha fingret på pulsen och leverera bitande satir invävt i många av sina spel har en del att leva upp till med No More Heroes 3, då de första två spelen var lika delar allvarliga, överdrivna och våldsamt komiska, samtidigt som de absolut inte tog sig själva på för stort allvar.

Redan i spelets animerade introduktion står det klart för mig att det här är ett spel som andas, lever och frodas i sin galenskap. Där tidigare utgivare kanske bett Suda att tona ner sig lite finns här inte en skugga av självcensur. Men det är inte alltid helt till det goda. 

Travis Touchdown, vår antihjälte i punk-outfit, är en legendarisk lönnmördare. Han är den absolut vassaste kniven i världen, beväpnad med sin ikoniska lysrörs-katana har han kämpat hårt för att nå förstaplatsen. Men nu när det inte finns fler lönnmördare att slåss mot är han lite vilse i tillvaron. Som tur är kommer det att ändras, och nya utmaningar är på väg för Travis.

Allt började för 20 år sedan när en ung pojke, Damon, var ute i skogen och leker med en leksaksraket. På väg hem fick han syn på ett märkligt ljusfenomen och undersökte det. Det visade sig att ett rymdskepp kraschlandat, och i närheten fanns en liten varelse som Damon snabbt tog hand om och blev god vän med. Åren gick och Damon och FU (som varelsen kallas) har jobbat hårt på att bygga en raket för att FU ska kunna åka hem, och det lyckas till sist. FU lovar dock att komma tillbaka och hälsa på Damon igen.

Damons liv förändrades rejält av mötet med FU, då närkontakt med utomjordisk teknologi gav honom lite krafter, något han drog nytta av under sin karriär. När FU väl återvänder till jorden är Damon VD för ett stort, mäktigt företag. För FU gick saker inte mycket sämre – han återvände till sin hemplanet, blev utnämnd till prins, men blev inspärrad i ett galaktiskt fängelse efter att han förstört en planet av ren uttråkning. Under tiden i fängelset lärde han känna lite andra intergalaktiska busar, och efter en rymning återvänder de till jorden för att roa sig lite. 

Travis nya mål är således klart. FU och hans utomjordiska hantlangare måste stoppas innan de totalt förstör världen. Eftersom det är ett No More Heroes-spel är det såklart inte så enkelt som att bara direkt ge sig på FU, utan Travis måste såklart ge sig an en boss åt gången. Trots att världens lönnmördar-population kraftigt decimerats (tack vare Travis) så tar sig lönnmördarnas gille an sig rollen som arrangör för detta skådespel. Det verkar inte spela någon roll att världens öde står på spel – ingen fight utan att du betalar inträde, och självklart blir det dyrare och dyrare ju högre upp i rankningen Travis kommer. 

När No More Heroes släpptes var öppna spelvärldar i sin linda, och Suda tog chansen att kritisera fenomenet med alldeles för stora spelvärldar och för lite innehåll – till stor del kunde No More Heroes 1 och 2 kännas som långa transportsträckor mellan episka fajter. Det gäller, tyvärr, även för No More Heroes 3. 

Världen runt omkring Santa Destroy är kanske inte lika stor som de tidigare spelen, och det går faktiskt lite snabbare att ta sig runt, mycket tack vare möjligheten till snabbresande. Oproportionerligt mycket tid spenderas fortfarande med att köra runt i världen, leta sidouppdrag, sidofajter, kattungar, skorpioner och diverse aktiviteter för att få ihop inträdesavgifter. Och, såklart, långa, ingående diskussioner om Takashi Miikes filmkarriär.

Där den öppna världen brister både i variation och design (den känns väldigt klinisk, tom och repeterad, något som hängt med sedan första spelet och lär vara ett medvetet designval) är bossfighterna dess totala motsats. De är, nästan alla, rena orgier i överdriven action, hyperdesignade, färgglada och rakt igenom vansinnigt underhållande. De som sticker ut lite från mallen är de som kanske är mest intressanta. Jag trodde till exempel aldrig att jag skulle spela en variant av ‘hela havet stormar’, där förlorarna som inte lyckas hitta en stol när musiken tystnar lasergrillas ihjäl av en rosa blobb. 

No More Heroes 3 vet precis vad det vill vara för spel, och lyckas faktiskt riktigt bra. Starka karaktärer, en dialog och handling som är helt skruvad och precis så galet överdriven som serien behöver vara. Popkulturreferenser och memes vävs in på snygga sätt, och mellan avsnitten dyker det upp fejkade Netflix-loggor och nedräkning till nästa episod. Och allt presenteras i ett väldigt skruvat format med starka inspirationer från psykedeliska 70-talsskräckfilmer. 

Pauserna mellan titelmatcherna, när jag måste utföra relativt meningslösa sysslor (klippa gräs, rensa toaletter, samla skräp, äta sushi) behövs kanske som en motpol till de extremt bombastiska berättelse-ögonblicken, men jag hade önskat att balansen varit lite bättre. Men även de smått tråkiga minispelen gör ändå det de ska, med glimten i ögat och en nickning från Suda om att han är väl medveten om att ingen tycker att det är roligt att tvingas göra meningslösa sidouppdrag, men att det är en del av spelgenren som är ett nödvändigt ont.