Recension: No Man’s Sky [PS4]

När indiestudion Hello Games tog klivet från stuntfordonen i Joe Danger-serien, gjorde de det med besked. Deras nya titel No Man’s Sky är så långt bort från action och filmstjärneleenden som du kan tänka dig, och efter att de utannonserade spelet för tre år sedan har förväntningarna hos många fans vuxit till oresonliga proportioner.

Äventyret som levereras till mig som spelare består av fyra huvudelement; överlevnad, utforskning, strid och byteshandel. Det finns med andra ord något att göra för de flesta typerna av spelare och för mig är det utforskningen som lockar allra mest.

I början av spelet befinner jag mig strandsatt på en okänd värld. Jag behöver snabbt hitta resurser för att tillgodose min rymddräkts stora aptit på energi. För att kunna använda mitt rymdskepp behöver jag dessutom fylla på med resurser till de olika motorerna och självklart laga det som gått sönder under landningen.

Ganska omedelbart griper No Man’s Sky tag i mig och uppmanar mig att utforska världen jag är strandad på. Jag älskar utforskning i spel och låter mig därför glatt bli förförd av de majestätiska vyerna som erbjuds mig på min planet. I flera timmar utforskar jag till synes oändliga stäpper, hotfullt mörka grottor och höga berg.

Jag lär mig grundmekanikerna ganska fort; allt jag gör och allt jag använder, slukar energi av olika slag och efter bara några timmar börjar jag känna mig ganska mätt på att ständigt föda min dräkt och mina verktyg med isotoper. Med tanke på den mäktiga upplevelse som spelet förmedlar i övrigt, är jag dock villig att ha överseende med dessa mindre roliga mekaniker.

Ge mig grundämnen…massor av grundämnen!!!

Min första spelomgång med No Man’s Sky sammanfattar jag som fantastisk. Jag har fått upptäcka nya varelser, häpnat över underbara vyer och dessutom hittat en hel del rymdskrot som jag förmodligen behöver längre fram i spelet. Väktarna som ständigt surrar omkring i luften observerar ständigt vad jag gör men lämnar mig annars i fred. Känslan av att hela tiden övervakas stannar dock kvar.

I min andra spelomgång beslutar jag mig för att lämna planeten och följa mitt kall; en Atlas-sten behöver hittas och den befinner sig ett antal galaxer bort. För att kunna närma mig mitt mål, behöver jag fylla på en annan del av skeppet; motorn som möjliggör transport i högre hastigheter än ljuset.

I min jakt efter material och delar till min hypermotor visar spelet upp sina lite mer kantiga och, om jag ska vara ärlig, riktigt tråkiga spelsegment. Jag behöver tanka skeppet med ett slags bränsle, och för att skapa detta behöver jag hitta andra material och skapa nya saker. En del komponenter behöver köpas på rymdstationer som jag måste hitta och självklart måste jag se till att ha tillräckligt med pengar.

För varje interstellärt hopp jag ska göra, krävs det att jag upprepar processen igen. Och igen. Och igen. Jag känner ganska snart att rymdfarandet kanske inte är min grej, men samtidigt vet jag att jag behöver Atlas-stenen som hägrar lite längre bort. Jag försöker mota bort känslan av att vara en slav i mekaniken, jag kämpar för att tycka det är kul, eller åtminstone inte tråkigt.

I min jakt på grundämnen, pengar och reservdelar får jag tyvärr möta ytterligare en klumpigt införd stoppkloss i spelet. Min dräkt har ett mycket begränsat antal förvaringsfack, vilket gör att jag konstant möts av det abrupta meddelandet att jag inte kan plocka på mig fler föremål. Visserligen kan jag överföra ämnen och reservdelar till mitt skepp med en enkel knapptryckning, men inom kort är både skeppet och dräkten fyllda till bristningsgränsen. Jag måste nu besluta mig för om jag ska kasta vissa föremål, eller leta upp en handelsplats för att sälja dem.

Åh, en utpost! Här kan jag nog köpa saker. Synd att min ryggsäck är full…

Inom kort kommer jag dock närmare mitt delmål och blir under en rymdfärd introducerad till stridsmekaniken. Rymdpirater bryter min rutt och tvingar mig att ta upp kampen med dem. De första tre skeppen förvandlas till brinnande skrot i omloppsbana, men snart kommer fler pirater och vill leka. De nya piraterna verkar ha gått i konstflygningsskola; de dansar runt mig som getingar och skjuter med en precision som är ofattbar. Mitt tröga, långsamma skepp som för några minuter sedan lyckats nedgöra tre fiender, blir nu totalt demolerat.

Min dyrbara last går förlorad och jag måste leta upp en ny planet där jag kan hitta resurser. Jag känner mig genast hemma igen och beslutar mig för att skjuta upp mina rymdresor ett tag eftersom jag trivs mycket bättre att utforska till fots.

No Man’s Sky är ett fantastiskt spel, fullständigt bländande vackert och med en variation som jag inte kan jämföra med något annat spel. När jag bara skrotar omkring och utforskar planeter eller upptäcker nya varelser, då formligen älskar jag upplevelsen. Vid de tillfällen jag har försökt följa handlingen eller vägen framåt, svalnar dock mitt intresse ganska kraftigt.

Implementationen av utrustningshantering är under all kritik enligt mig. Vid flera tillfällen är den begränsade kapaciteten så påträngande, att den liknar ett gratisspel där jag förväntas betala pengar för att låsa upp ytterligare en fyrkant där jag kan stoppa in fler resurser. Visserligen finns det mängder av uppgraderingar som avhjälper problemet, men de hittade jag inte på ett bra tag.

Vill du förlora dig i skön science fiction och leta efter lustiga varelser på fantastiskt vackra planeter, då är No Man’s Sky verkligen något för dig. Förvänta dig dock inga Mass Effect-upplevelser i berättandet eller ett djupt tillverkningssystem som i Minecraft.