Recension: Nioh Remastered [PS5]

Nioh (9/10) släpptes ursprungligen till PlayStation 4 2017 och nu har Nioh Remastered släppts till PlayStation 5. Det erbjuds både separat och som en del av The Nioh Collection där också Nioh 2 finns med. Jag recenserar spelen separat, och det kommer därför en recension av Nioh 2 inom kort.

Med mina referensramar känns Nioh på ytan som en blandning av Sekiro och Dark Souls, men det visar sig snabbt bjuda på flera egenskaper som ger en egen identitet utan att behöva jämföras med konkurrenterna.

Berättelsen tar sin början i London där irländaren William Adams besökt Japan för drottningens räkning för att undersöka de mystiska Amrita-stenarna. Han fängslas för sin kunskap om stenarna, men lyckas med hjälp av en skyddande ande fly. Efter ett möte med en Yokai, en japansk demon, hamnar han i det feodala Japan i slutet av 1500-talet. Berättelsen känns egentligen inte så viktig då själva spelandet talar för sig självt.

Spelets absolut starkaste kort är stridssystemet och bossarna. Striderna går ofta fort och påminner mig en del om free flow-systemet från Batman-spelen. Det krävs dock mer precision och timing både i blockeringar och undanmanövrar, och möter du flera motståndare gäller det verkligen att ha tungan rätt i mun om du ska ha en chans att överleva. I grunden finns en uppsjö av vapen som ofta förknippas med samuraj-eran, men ganska snabbt börjar du även låsa upp både magier och ninja-färdigheter där bomber och kaststjärnor är vardagsmat. Systemet med Ki och att med en vältajmad knapptryckning kunna få tillbaka energi i stridens hetta är både genomtänkt och tillför ett färdighetsbaserat moment som sätter din koordination på prov.

Bossarna är stora, elaka och kan oftast döda dig om du gör ett eller i vissa fall ett par misstag. Här är det ofrånkomligt att tänka på Dark Souls och flera av Niohs bossar kan faktiskt mäta sig med From Softwares mästerverk. Faktum är att flera av de vanliga fienderna också bjuder upp till dans och exempelvis demonhjulen som spyr eld tog mig ganska många försök att hitta en vinnande strategi.

Nivådesignen är ibland konfunderande med labyrinter på olika höjdnivåer där du måste hitta stegar eller sluttningar där du kan ta dig upp. Jag saknar en kartfunktion, men samtidigt kräver spelet mycket av dig vad det gäller placering av fiender och fällor så att du tvingas ändå memorera rutter. Nivåerna är fyllda med skatter och hemligheter i varje vrå och ofta är de skyddade av bepansrade fiender som kräver lite extra för att besegras. Jag faller snabbt in i rutinen att först utforska allt jag kan för att sedan hitta den mest effektiva och säkra rutten för att komma vidare framåt. Banorna är också fyllda med genvägar och det lönar sig att sparka ned stegar, öppna låsta grindar och hoppa till dolda plattformar.

Den där känslan bestående av lika delar frustration och glädje uppstår, särskilt när banorna bjuder på elakt utplacerade fällor som leder till ond bråd död och jag tvingas spela om långa partier. På en av de tidigare banorna blev jag nedknuffad för stup av fladdermöss ganska många gånger innan jag insåg att de går att blockera och att det går att ducka tillbaka till avsatsen trots att jag helt saknar fotfäste.

Färdighets- och utrustningssystemet är otroligt omfattande och är till en början svårt att greppa. Efter att ha testat några olika magier upptäcker jag att de är väldigt kraftfulla och bjuder på ett stort övertag när jag ger mig på tuffare motstånd. Efter varje område har jag tiotals nya vapen och rustningar att gå igenom, och det finns sätt att tillverka utrustning med slumpad nivå och egenskaper som påminner om systemen från utrustningstunga spel som Diablo och Borderlands.

Rent tekniskt är det en fröjd att spela i 60 bildrutor per sekund och 4k-upplösning. Jag har inte kunnat testa full-HD och 120 bildrutor per sekund då min TV inte stödjer det.

Nioh Remastered är ett riktigt bra spel som ställer stora krav på dig som spelare. Missar du en kontrollpunkt eller genväg kan det bli besvärligt att ta sig till bossarna. Det syns på karaktärsmodellerna att det är ett uppskalat spel med fem år på nacken och bitvis irriterar jag mig på upprepningsmomenten. På det hela taget har du ett gediget actionrollspel att se fram emot och har du en sparfil på din PlayStation 4 så är den kompatibel med den här versionen.