Recension: Nioh 2 [PS4]

Att spela är att leva sig in i en alternativ verklighet. För de flesta är det ett lättsamt nöje som får oss att slappna av efter en hård arbetsdag, underhålla oss när vi är uttråkade eller involvera våra vänner när de är på besök. Nioh-serien tyr sig inte helt till någon av de kategoriseringarna utan är till nittio procent ute efter att plåga dig tills du ger upp eller triumferar.

Likt sina spirituella syskon i Souls-serien riktar sig Nioh-spelen mot en målgrupp som gillar utmaning, och så är det även i det här fallet. Nioh 2 är, likt sin föregångare, ett äventyr som kretsar kring japansk mytologi i en feudaljapansk kontext; en kombination av inspirationskällor som blir en välfylld brunn att hämta material ifrån. Efter att ha skapat min karaktär, valt startutrustning och övat lite på kontrollerna ger jag mig således ut i den japanska natten.

Min erfarenhet av genren har lärt mig att det ibland är bättre att fly än illa fäkta, något jag får stor nytta av redan tidigt i spelet när situationer som jag inte kan hantera radas upp på löpande band. Precis som i andra spel ur genren är flexibla världar med innehållsmässigt varierande svårighetsgrad något som gör återbesök väldigt intressant.

Att få stryk av vissa fiender behöver alltså inte vara något negativt, utan snarare en motivation för att besöka platsen igen när jag har blivit bättre. Väl tillbaka kanske den tidigare utklassningen har vänts till att bli en intressant och involverande strid, med inte helt ovanliga belöningar i form av specialutrustning eller till och med nya områden om jag vinner.

Svårigheten i Nioh 2 härstammar inte enbart i de utmaningar du som spelare möter ute i världen utan även i den relativt komplicerade spelmekaniken. Det finns en stor mängd olika vapen och utrustning med färdigheter och värden som påverkar din prestation. Vapnen kan hanteras i tre olika lägen vilka ger upphov till olika attackmönster såväl som varierande möjlighet att strida defensivt eller offensivt.

För att komplettera attacklägena finns det även tillgång till ninjutsu- och demonförmågor. De flesta attacker och förmågor dränerar din uthållighets- eller magimätare, något som är oerhört viktigt att hålla under uppsikt då din karaktär i utmattat läge är helt öppen för attacker.

Det är förhållandevis få saker som har ändrats sen det första spelet i serien, men bland de nya inslagen finns en fördjupning i demonförmågorna samt möjligheten att besöka sin egen lilla hydda. Väl på plats i den kan man vila ut en sväng, ändra utseende, kika på extramaterial, fixa med sin utrustning eller ändra på delar av inredningen. Det låter kanske som en ganska betydelselös addition till spelet, men det är överraskande trevligt att varva ner med efter en hård pärs i spelets många nivåer.

Nioh 2 är långt ifrån ett spel för alla. Jag som är en relativt lugn spelare kan med lätthet säga att jag troligtvis inte har svurit så mycket åt några spel som jag har gjort mot Nioh och Nioh 2.  Det är skoningslöst svårt på många vis och jag ska inte sticka under stol med att ilskan och frustrationen troligtvis kommer att vara mångas följeslagare under tiden de spenderar med det sistnämnda. Precis som med andra spel i genren är det dock inte enbart en negativ frustration eftersom jag vet att bakom varje strid vankas en belöning, både i fysisk och psykisk form.

Som slutsats kan jag med lätthet säga att Nioh 2 är en fantastisk uppföljare och ett oerhört välgjort spel. Det bjuder på fantastiska miljöer, en djupare handling, ingående spelmekanik och många timmar av utforskande, strategiplanerande och nötande. Du kommer att få stryk om och om igen, men känslan när segern är i hamn gör det värt varenda uns av frustration.