Recension: Nikoderiko: The Magical World [PS5, PS4]

Jag spelade Donkey Kong Country under tonåren och tyckte att det var en underhållande utveckling av själva plattformsgenren. Dess välgjorda banor och gömda hemligheter gjorde det värt att spela om spelet flera gånger.

När jag såg trailern för Nikoderiko: The Magical World så fick jag genast vibbar av Donkey Kongs äventyr från Super Nintendo-eran, vilket fångade mitt intresse. Denna gång handlar det dock inte om en gorilla iklädd slips, utan plattformshjältarna i detta spel är istället mungoer, ett slags surikater som äter ormar.

De två mungoerna Niko och Luna älskar skattjakter, och under spelets intro hittar duon en enorm skattkista. De stöter dock på patrull när det elaka ormgänget Cobrings slingrar sig ombord på Nikos skepp och stjäl kistan och flyr till Nikos ö, där ormarnas ledare har byggt upp ett gruvläger på bergstoppen.

Nikoderiko: The Magical World lånar friskt från Donkey Kong Country-spelen i stort sett på alla plan, till den grad att jag nästan tror att det är ett nytt spel med den kända spelprimaten. Det sidoscrollande upplägget i banorna känns välbekant, exempelvis när det gäller insamling av fyra bokstäver som ger extraliv eller gömda bonusrum. Ibland byter kameran vyn bakom Niko och plötsligt påminner spelet om Crash Bandicoot då jag ska springa uppåt istället för åt höger, vilket är finurligt trots att det redan är gjort sedan tidigare. Det enda som sticker ut är att Niko och Luna pratar med varann under mellansekvenserna.

Spelets utseende med dess vackra färger och livfulla miljöer är utmärkande, och en stor behållning i spelupplevelsen. Det finns en gnutta humor att beskåda om jag håller ögonen öppna, som exempelvis de rödhudade makakerna i varmbad på snöplatån. Mungoernas söta yttre ger dem gosedjursstatus, och fienderna är som tagna direkt från tecknade filmer. Min favorit är den glasögonprydda matematikern som grubblar över ett mattetal medan han går fram och tillbaka. När Niko eller Luna hoppar på mattegeniet, springer den osårbara fienden efter dem i raseri.

Nivådesignen imponerar med välplacerade plattformar där ett tajmat hopp eller glidflygning kommer till pass. Fienderna är noggrant utspridda på sina platser och bjuder på gott motstånd genom att helt enkelt stå i vägen. Men det är inte fiender som är spelets största hinder, för det mindre smickrande priset går till de haltande kontrollerna av huvudkaraktären. Jag använder vänster styrspak för att kuta omkring, vilket känns okej. Hoppandet och glidflygningen är inget fel på heller, men min mungo känns sladdrig vid landningen och kan plötsligt springa åt fel håll. Jag kan stampa i marken mitt under ett hopp men det är störande när min karaktär ibland glidtacklar direkt efteråt, gärna mot ett stup.

Precis som i Donkey Kong Country kan Niko få hjälp av olika djur på banorna. Paddan hoppar högt och spottar studsande plasmabollar, sjöhästen är en stark simmare och dess eldkastares räckvidd sträcker sig horisontellt över skärmen. Jag kan köpa flertalet djur och ropa på dem, såvida Niko inte är i en djurförbudzon.

I slutet av varje värld väntar en boss och då behöver jag strategiskt lägga upp en plan för att besegra min motståndare. Tyvärr tycker jag att bossarna är för lätta att besegra; ett högre motstånd hade varit önskvärt för att skapa en lite större utmaning.

Nikoderiko: The Magical World är varken originellt eller utmanande, men ger ett underhållande plattformshoppande i god Donkey Kong Country-stil. Det är ett kort äventyr, men de välgömda bonusrummen och samlarobjekten är tilltalande nog för en färdigställande spelare. Spelet blir dessutom i vanlig ordning roligare tillsammans med en vän.