Recension: Nights of Azure [PS4]

Vi är inte direkt bortskämda med kvalitativa actionrollspel från Japan till PS4. Just därför blev jag väldigt nyfiken när jag först hörde talas om Nights of Azure. De snabba striderna där vår kvinnliga protagonist gjorde slarvsylta av hemska monster såg riktigt snygga ut, och handlingen som verkade kretsa kring en homosexuell relation kändes som en frisk fläkt i spelmediet.

Tyvärr blir det inte alltid som man tänkt sig. Med facit i hand är striderna fortfarande snygga att titta på, men de saknar helt och hållet någon form utav utmaning. Trots att själva stridsmekaniken helt klart har potential, spelar det ingen roll när alla fiender jag möter enkelt kan besegras genom upprepade tryck på fyrkant. Det blir enformigt, och även om det går att variera attackerna känns det helt meningslöst då jag ändå vinner alla strider näst intill oskadd utan att anstränga mig.

Varför Arnice har 3D-glasögon i pannan förklaras aldrig.

Den ”romantiska” relationen mellan monsterdräparen Arnice och dödsdömda helgonet Lilysse är högst ointressant även den. Dialogerna, som endast har japanska röstskådespelare, känns styltiga och obekväma. Någon karaktärsutveckling är det inte tal om, och trots ständiga vinkar om att huvudkaraktärerna är mer än bara vänner vågar de aldrig riktigt ta hela steget ut ur garderoben. Det är som om utvecklarna Gust är rädda för att trampa någon på tårna på vägen ut.

Apropå de kvinnliga protagonisterna bör definitivt något nämnas om elefanten i rummet – Arnice och Lilysse har stulit bröstfysiken från Dead or Alive rakt av. Tjejernas tuttar studsar nämligen omkring som om de hoppar studsmatta vid varje andetag, vilket är svårt att missa då de är så stora att de nästan täcker hela skärmen i allt skumpande. Att hjältinnorna dessutom byter om till plagg som hade fått Miley Cyrus att rodna en bit in i spelet säger nog allt om kvinnosynen i Nights of Azure.

Det är inte bara Arnice som undrar – ALLA undrar vad tusan det är för ”kläder”!

Långt ifrån hela äventyret är dock så dåligt som det låter. Jag gillar Pokémon-aspekten där det gäller att samla och träna monster som hjälper än på krigsfältet, samt lista ut vilka varelser som fungerar bäst tillsammans. Att utforskandet på kartorna har en tidsgräns känns fräscht, och jag gillar de annorlunda men nytänkande uppgraderingsmekanikerna mellan striderna, trots ett totalt opedagogiskt menysystem.

Största anledningen till att jag spelar vidare är dock den härliga musiken som har tydliga Castlevania-vibbar när den är som bäst. En annan ljusglimt som hindrar mig från att lägga undan handkontrollen är det helt frivilliga sidospåret i form utav en monsterarena, där jag faktiskt bjuds på lite utmaning. Där får äntligen stridssystemet chans att visa vad det går för, om än alldeles för sällan.

Det vansinnigt långsamma berättartempot, de sterila miljöerna och de stereotypa karaktärerna testar dock mitt tålamod alldeles för ofta, och jag har varit väldigt nära att avbryta resan i förtid flertalet gånger. Du bör med andra ord vara otroligt svältfödd på genren om du överväger att spendera tid med Nights of Azure.