Recension: Nier Replicant ver.1.22474487139… [PS4]

Det känns smått overkligt att ett litet, smalt, lågbudget-spel som jag (och många andra) vurmat för sen det släpptes 2010 har fått en rejäl uppfräschning och moderniserats en smula. Mycket hänger på att dess uppföljare fick ett bra mycket bättre mottagande, både kritiskt och försäljningsmässigt. Nier Automata (8/10) var nog många spelares första möte med den excentriska spelskaparen Yoko Taro, och jag kan bara föreställa mig hur väl hans galenskap togs emot med helt oförstörda ögon. 

En snöig och kall sommardag en bit in i framtiden befinner sig en ung pojke och hans syster i en stad som ligger i ruiner. Utanför butiken de gömmer sig i härjar mörka, skugglika monster. Pojken ger sig i strid med dessa för att förhindra att de når fram till hans sjuka syster. Med monstren nedlagda så delar de två på en kaka och strax därefter flyttar vi oss ett bra tag framåt i tiden. Snön är borta, så även stadsmiljöerna. Istället befinner vi oss i en liten, idyllisk by. Systern är sängliggande med sin sjukdom, och den unga pojken försöker klura ut ett sätt att bota den dödliga sjukdomen som decimerat världens befolkning rejält. 

Efter ett litet tag kommer vår hjälte över en talande bok; Grimoire Weiss och med dennes hjälp börjar de formulera en plan för att utrota sjukdomen och befria landet från dess grepp. Till sin hjälp lyckas han också rekrytera ett par kamrater – den konstant svärande och svärdsvingande Kainé och den unga ögonbindelförsedda pojken Emil. Naturligtvis är allt inte så enkelt som det låter i teorin – det finns även långt in i framtiden de skuggliknande monstren, och arga robotar att undvika eller slåss mot.

Utöver att fokusera på det viktigaste uppdraget, att rädda Yonah, så finns det en uppsjö med sidouppdrag att lösa, fiskar att fånga och växter att odla. Sidouppdragen varierar från rätt enkla leveransuppdrag till aningen mer komplicerade stridsfokuserade uppdrag. Det är dock helt frivilligt att ge sig på dessa, men det kan vara värt det för att tjäna lite pengar eller få tag på tuffa vapen. 

Nier Replicant är till ytan att ett klassikt actionrollspel med fri kontroll över kameran, men ändrar då och då perspektiv till en fast placerad kamera, i synnerhet i de sekvenser som mer liknar klassiska shoot’em up-spel där undvikande av hundratals projektiler blir det viktigaste. Och så blandas det såklart in lite textäventyr också, för att göra allting lite mer svårförklarat. Actionrollspel/bullet-hell/textäventyr/plattformsspel är inte riktigt en genre än, men borde kanske bli det?

Det finns ett flertal anledningar till att inte så många plockade upp originalet när det släpptes, det fanns betydligt snyggare och mer kritikerrosade japanska rollspel ute på marknaden. Under ett väldigt kort tidsspann det året släpptes nämligen Final Fantasy XIII, White Knight Chronicles och Resonance of Fate. Alla tre med markant större marknadsföringsbudgetar och produktionsvärden. Inget av de tre har nog åldrats så bra och samtidigt dåligt som Nier, som aldrig var världens vackraste spel och led av en hel del tekniska problem. Det hade däremot något som de tre spelen inte hade – Yoko Taros galenskap och enormt mycket själ.

Utvecklarna hade kanske tagit sig vatten över huvudet när de ville skapa ett storskaligt rollspel i en öppen värld, med både fri och bitvis styrd kamera. Stridssystemet kändes bitvis lite segt och långsamt och bilduppdateringen led av en hel del problem, i synnerhet när det dök upp horder av fiender. I korta ordalag kändes det i mångt och mycket som ett Playstation 2-spel, trots att det släpptes till Playstation 3. 

Glädjande nog är nyversionen av Nier Replicant i mycket bättre skick. Det är kanske inte lika tekniskt imponerande (eller kompetent) som Nier Automata, och har inte riktigt samma djup i sitt stridssystem, men utvecklarna hos Toylogic har försökt modernisera och förbättra stridssystemet utan att tappa känslan från originalet. Miljöerna och karaktärerna ser skarpare och betydligt mer levande ut.

Musiken, som redan i originalet var makalöst stämningsfull, har arrangerats om av Keiichi Okabe och är fortfarande hjärtskärande, gripande och vacker. Glädjande nog har väldigt många av röstskådespelarna kommit tillbaks för att reprisera sina roller i nyinspelad dialog. Det märks att det finns en fantastisk närhet mellan skådespelarna och karaktärerna, deras lekfulla och bitvis elaka dialog sinsemellan framförs med en rejäl dos kärlek, även Kainés svordomar levereras oftast med en bit ömhet.

Yoko Taro har en tendens att leka med oss spelare, vagga oss in i en falsk säkerhet för att sedan dra undan mattan under oss och antagligen skratta hysteriskt medan vi faller ner i ett bottenlöst hål av ångest. Delar av dessa tendenser märktes redan i Drakengard men drogs till sin spets i Nier.

Efter min första genomspelning kände jag mig helt emotionellt tömd, och då hade spelet ändå inte avslöjat sina mörkaste eller mest dystra sidor. Mina axlar kändes tunga, bördan av det jag gjort, sett och upplevt tyngde. Men det var ingenting mot den tunga stenen som vilade på mitt hjärta. Någon halvtimme in i det andra varvet nådde jag fram till en punkt där jag behövde ta en paus för kvällen eftersom jag inte mäktade med mer. Jag kände mig nära till tårar och behövde vila. 

Det är väl lite därför jag aldrig riktigt kunnat släppa Nier och väntat så länge på att få spela det igen, med en markant stabilare tekniskt grund under huven. När Yoko Taro får gå loss helt fritt och vända och vrida på förväntningar och perspektiv, känslor och bryta den fjärde väggen så blir resultatet fantastiskt och oerhört viktigt. Nier Replicant är en markant förbättring av det förbisedda originalet, där allt det viktiga bevarats och polerats upp. Efter framgångarna med Nier Automata hoppas jag att fler vågar ta chansen och uppleva det här mästerverket.