Recension: Ni No Kuni II: Revenant Kingdom [PS4]

Det är fascinerande hur mycket uppbyggnaden av en värld kan göra för ett helt spel. Gång på gång hänförs jag av hur otroligt välgjort, häpnadsväckande vackert och fullständigt magiskt universumet i Ni No Kuni II: Revenant Kingdom är. Varje ny plats jag utforskar erbjuder något spännande och unikt i sin atmosfär, och hänför mig med charmiga bakgrundshistorier och lustiga karaktärer.

När jag besöker det vackra casinoriket Goldpaw myser jag som få; här lyser rislampor upp de trånga gatorna längs porlande bäckar i detta livliga nöjesdistrikt. Folket här är dock så förälskade i hasardspel att de tagit det hela lite väl långt, och avgör viktiga beslut såsom vad invånarna ska betala i skatt varje månad eller utgången på viktiga rättegångar med hjälp ett simpelt kast med tärning.

Mitt ute i havet hittar jag det stilla men ståtliga kungadömet Hydropolis som bidrar med mer än en Atlantisreferens, men som ändå lyckas kännas helt olik andra mytomspunna städer. Det som sticker ut mest på detta romantiska örike är dock att det är olagligt med kärlek här, och att bli förälskad i någon leder till fängelse. För att försäkra sig om att ingen bryter mot lagen eller kommer till skada övervakar drottningen minsta lilla handling dygnet runt, med hjälp av ett obehagligt öga i himlen som ser allt.

På dagen fältslag, på kvällen tärningsslag…

Jag skulle kunna fortsätta berätta om alla magiska platser som trollbundit mig i Ni No Kuni II, men jag tror redan det framgått hur fantastisk spelvärlden är. Den pampigt orkestrerade musiken och alla bedårande vackra vyer med fantasifull färgsättning är verkligen i en klass för sig, och audiovisuellt finns ingenting att klaga på.

Lyckligtvis är titeln underhållande även rent spelmekaniskt. I grund och botten är detta ett ganska simpelt japanskt rollspel med actionbaserade strider som bjuder på responsiv kontroll och högt tempo. Till en början är striderna på tok för simpla för min smak och de blir lätt enformiga då det räcker att hamra på attackknappen för att gå segrande ur bataljer. Men ju längre in i äventyret jag kommer desto roligare blir svärdsvingandet, parerandet och magikastandet. Det blir aldrig särskilt avancerat, men ändå väldigt kul tack vare bra balans och en lagom dos kaos på spelplanen.

Skulle du tröttna på att slåss erbjuds tacksamt nog gott om omväxling. Spelet går ut på att du i rollen som unge Kung Evan ska skapa ett nytt stort kungarike och försöka att ena alla nationer med ett fredsavtal så att alla ska kunna ”leva lyckliga i alla sina dagar”. Men att bygga ett kungadöme tar tid och planering, och ansvaret kastas över till mig som spelar.

Det är svårt att inte dra ett Lisa Simpson-skämt om karaktären till höger i sällskapet…

Statsplanerandet är simpelt men otroligt beroendeframkallande. Ska jag prioritera utvecklandet av nya vapen, rustningar eller magier som jag senare kan använda i strid? Är det bättre att lägga fokus på att samla resurser så att jag i ett senare skede kan utveckla mer avancerade föremål? Eller är det kanske en god idé att bygga ett stort torg för att locka fler turister och få en stadigare inkomst? Valen är många men aldrig överväldigande, och att kolla till sitt kungarike någon gång i timmen bjuder på ett trevligt avbrott från resten av spelet.

Byggandet av ett nytt kungarike fungerar även väldigt bra som morot till att utföra fler sidouppdrag, då dessa oftast belönar mig med fler arbetare till staden. Det finns bokstavligt talat hundratals uppdrag, extra bosstrider och medhjälpare att hitta, samt ytterligare ett spelläge av mer strategisk karaktär för stora fältslag. För mig som inte kan få nog av spelet finns det alltså mycket att utforska och samla även efter berättelsen nått sitt slut.

Ni No Kuni II är fullt med variation, och alla beståndsdelar är förvånansvärt välgjorda. Jag har kul varje minut och det är alltid väldigt spännande att se vad som kommer att hända härnäst i denna fantasifulla saga.

Men framför allt är spelvärlden helt magisk. Det enda jag inte gillar med den är att dess platser inte går att besöka i verkligheten.