Recension: NHL 19 [PS4]

Maskothockey höjdpunkten i oväntat buggig följetång i nya kläder, mest toppluvor och täckjackor.

Jag har spelat en enorm mängd hockeyspel från EA Sports i mitt liv. I konkurrens med nämnda spelbolags fotbollsövningar, är detta tveklöst den spelserie jag plöjt ner mest tid i genom åren. Därför är det extra intressant när ett nytt spel lyckas överraska mig.

Vi börjar med det negativa, så att vi har det plåstret bortryckt. NHL 19 är oförståeligt buggigt. Det är minst en konstig grej per speltimme. Jag har blivit flippad över kortsideplanket genom att ha studsat över målvakten mer än en gång, för att inte tala om alla gånger min spelare “bara” har studsat över målburen. Puckar har glidit under sargkanten, motståndarbackar har låsts långsamt glidande runt rinken i framåtlutad ställning, spelet har hängt sig mitt när jag valt detaljfärger på mitt lags bortaställ och mer än en gång har jag i flera minuter fått titta på en helt svart skärm, med musiken fortfarande spelandes, medan spelet misslyckats med att hitta en motståndare online.

Alla de här buggarna är små och enbart kraschen mitt i när jag skapade mitt expansionslag var direkt störande. Men hur ett jätteföretag som EA Sports kan släppa en årlig uppdatering av ett gammalt spel med buggar frångår mitt förstånd. Det är möjligt att alla de här buggarna kommer vara fixade om två månader, men det är ändå skrämmande vilken brist på respekt för spelarna och åtrå till deras plånböcker företaget uppvisar.

Inget rimmar med orange!

Med det sagt, NHL 19 är ett riktigt roligt spel. När man sitter med ett par kompisar och spelar sig fram i arkadlägena Threes, Hockey Ultimate Team eller EASHL är glädjen stor. I plojläget Threes – otippad favorit för undertecknad – utmanas olika NHL-klubbar och diverse legendlag på tre mot tre-hockey där vissa specialregler stipuleras innan matchen börjar. Exempel på dessa är först till ett visst antal mål eller att nästa puck är värt minusmål för det andra laget. Vinner jag tillräckligt övertygande får jag motståndarlagets maskot och/eller legendspelare att förstärka mitt eget lag med. När jag med Ducks maskot som center och mina två vänner med Coyotes och St Louis diton gör slarvsylta av motståndet i en fartfylld Hawaii-hockey där försvarspel är obefintligt och tacklingarna är många är det svårt att sitta still i fåtöljerna.

För den utan vänner på hemmaplan som uppskattar hockey, går det att spela ensam i nya läget Welcome to the CHEL. Där går det, förutom tidigare nämnda Threes, även att spela Pro-AM-turnering där reglerna är lite mer verkliga, eller hetsläget NHL Ones där tre spelare möts på utomhusrinkar en mot en mot en och där den som gör mest mål segrar. Läget kallat EASHL sätter spelaren i en klassisk hockeymatch med upp till elva andra spelare samtidigt. Det sista läget är inte nytt men numera inbakat i CHEL-världen.

I alla dessa lägen kan man vinna hockeytrunkar fulla med godsaker som hockeyutrustning, toppluvor, frisyrer och annat klippdockemys till ditt alter ego. Konstigt nog går det inte att översätta dessa upplåsningar till det numera rätt trötta spelläget Be a Pro, vilket jag förutsatte var en självklarhet. Udda nog kan inte heller en-mot-en-mot-en spelas offline, puck i pannan på det beslutet.

Till detta läge har inte mikrotransaktionerna hittat ännu. Men var inte oroliga för att EA av någon anledning fått hjärnblödning och slaktat sin guldko. Nej Hockey Ultimate Team med sitt kortsamlande, legendspelare och allmän konantdoping är förstås tillbaka, större än någonsin.

För oss gamla stofiler som inte riktigt orkar med all förändring finns också mitt favoritläge, det som sedan länge gjort att NHL-serien alltid gått varmare än FIFA (i snitt i alla fall). Franchise Mode där det går att välja ett lag och lotsa det genom ett kvartssekel av hockeyframtid är nästan likadant som förra året. Den stora skillnaden är att du nu kan slå på vad som kallas för “Fog of War”, vilket innebär att dina scouter inte vet ett enda jota om andra spelare, spelare i andra ligor eller kommande talanger om du inte ger dem uttryckliga order att leta information om dem.

The Great One går att spela med i The Slightly Above Mediocre Game

Detta höjer förstås kravet på ett mer strategiskt tänkande, men jag tycker faktiskt inte att det påverkar spelet så jättemycket. På ett sätt blir det svårare att hitta de självklara valen och om du lyckas nosa reda på en riktig guldklimp i sjunderundan (Henrik Zetterberg 1999 till exempel), blir ju förstås ståpälsen lite tjockare. Men spelet är ändå så pass lätt att manipulera till din fördel gällande byten att den där jakten på den ultimata talangen inte är så viktig. Väljer du dessutom att spela matcherna istället för att simulera dem märker du ändå att ditt lag inte blir så jättemycket bättre med superstjärnorna. Det är mer smink än faktisk påverkan.

Det andra karriärläget, Be a Pro, har knappt fått någon kärlek alls. Jag spelar det knappt längre, mest för att FIFA-, och NBA2K-spelen visat att det går att bygga ett narrativ kring en sådan spelsatsning och att NHL helt missat kassen när det gäller detta läge. Det är roligt att styra enbart en spelare på isen, om alla andra utespelare är kontrollerade av människor. Men ensamt blir det snabbt segt, framför allt för att svårighetsgraden är alldeles för låg och spelformerna alldeles för enformiga.

Jag tycker inte att NHL 19 är ett steg framåt, eller ett tillbaka, det är nästan precis samma spel som förra året men med lite mer tonvikt på arkadhockey och gemenskap framför teven. Jag önskar mer än något annat att EA skulle stanna upp och fundera kring hur de vill revolutionera spelet igen, som de gjorde med Skill Stick för snart tio år sedan. Men eftersom att det är en satsning för spelarna och förmodligen kommer innebära en tillfällig ekonomisk nedgång kommer det förmodligen aldrig att hända.