Recension: Neversong [PS4]

Neversong var från början ett litet Kickstarterprojekt startat av Atmos Games och Serenity Forge med indie-utvecklaren Thomas Brush i spetsen, tänkt att fungera som en spirituell uppföljare till Brushs tidigare spel Coma. Efter att ha varit ute ett tag till datorspelarnas fördel har det nu landat som konsolversion.

Temat är tungt, svårgreppat och sätter redan i början av spelet en dyster stämning som ligger över handlingen likt en våt filt. Det är en annorlunda vinkel som väcker intresse genom sin för mig charmiga design och enkla upplägg.

Spelets handling kretsar kring den unge killen Peet som i början av spelet vaknar upp ur en komaliknande dvala. Det sista han minns är hur hans flickvän och tillika bästa vän blir kidnappad av en mörk och mystisk varelse vid namn Dr. Smile. Redan här sätts en melankolisk stämning som snabbt blandas ut med förvirring när det visar sig att stadens alla vuxna har förvandlats till djuriska galningar.

Stadens barn finns dock kvar, och det är framförallt med dem som spelets handling utvecklar sig. Tunga ämnen som exempelvis sorg, tvångstankar och kroppsideal tas upp, och även om de utsagorna inte riktigt utvecklas eller förklaras såpass mycket som jag hade önskat utgör de en stabil och förunderlig kontext för spelet att utspela sig i.

Bortsett från handlingen står mycket plattformshoppande och pussellösande på agendan och detta på en väldigt balanserad nivå. Det blir sällan riktigt svårt eller klurigt, men det känns avsiktligt. Dessa moment är mest avsedda att utgöra en transportsträcka där tid ges att fundera och tänka över handlingens utveckling. Det känns fridfullt, som en väl avvägd upplevelse där beståndsdelarna är lite udda, men det fungerar ändå.

Kontrollupplägget är lätt och smidigt vilket gör miljöerna både lättframkomliga och lättöverskådliga att ta sig igenom. När miljön dessutom är på tal kan jag inte låta bli att lovorda den intressanta grafiska stilen som får mina tankar att vandra till såväl gamla flashspel som barnboksförfattaren Maurice Sendaks gamla alster. Precis som dennes mest kända bok ”I vildingarnas land” blandar man i Neversong sagolikt berättande med en psykoanalytisk udd som ger helheten en fascinerande men lite läskig aura.

Under spelets gång vidgas Peets värld och genom införskaffade redskap och utrustning ges tillgång till nya områden eller hemligheter på platser som har besökts tidigare i spelet. Det går även att finna samlarkort föreställande karaktärer, platser och fiender. Några av dessa bjuder mest på utvecklad förståelse för spelets kontext, men majoriteten kan också alternera Peets utseende om intresset finns.

Spelet är inte särskilt långt och kan klaras av under en sittning om man är riktigt effektiv. Det är lite där skon klämmer för min del då jag gärna hade sett handlingen utvecklas lite mer. Många karaktärer bjuder på skärvor av sin många gånger förkrossande bakgrund och även om jag ser en viss charm i lösa trådar, ovetande och självskapade slutsatser skulle jag vilja ha lite hjälp på traven med att förstå. Trots det räcker handlingen för att få mig att fundera ordentligt och jag får flera gånger känslan av att Neversong bör ses som lika mycket ett konstverk och social kommentar som det bör ses som ett spel. Jag gillar det upplägget och uppskattar hur utvecklarna tar sig an intressanta och relevanta problem på ett sätt som inte är alldeles för hårdhänt eller för mesigt. Det är definitivt inget spel för alla, men för tänkarna är det en nöt värd att knäcka.