Recension: Neva [PS4, PS5]

”-Neva?” Karaktären på skärmen ropar lite försiktigt ut i mörkret. Vi får inget svar, hon och jag, men efter att ha följt mina spår tillbaka en bit ser jag återigen karaktären som spelet är döpt efter. Jag provar att trycka på samma knapp som tidigare, och nu låter ropet desto mer bestämt, nästan frustrerat. ”-Neva!” Den stora vita vargen kommer springande, och vi fortsätter vår färd längs den mörka och surrealistiska vägen vi följt sen några timmar tillbaka. Jag har spelat Neva, ett spännande äventyrsspel signerat Nómada Studio.

Neva tillhör den där kategorin av spel som gränsar till att vara lika mycket konstverk som spel. Jag återkommer då och då till den beskrivningen, men det är svårt att hålla sig när den visuella upplevelsen i ett spel gör så pass stort intryck som det ofta gör i de aktuella spelen. I Neva möts jag till en början av en lummig skogsmiljö. Det är sommar, men bland prunkande ängar och vildvuxna dungar gror något mörkt och farligt. En parasit, och långsamt sväljer den livsform efter livsform samtidigt som världen omkring den mörknar.

Spelets huvudperson, en namnlös dam med värja, mantel och språng i steget är mån om att stoppa ondskan, och det är tillsammans med Neva kampen tar vid. Tillsammans utforskar vi den tvådimensionella världen, en färgglad och händelserik men relativt rak stig som tar oss genom ett urval av varierande miljöer. Spelet utspelar sig under olika årstider, och allt eftersom tiden går växer Neva till sig och går från ung valp till fullvuxen varg med nya egenskaper som följd.

Spelets kontroll är tajt, men de stundtals väldigt utzoomade miljöerna gör stundvis att det blir lite svårt att se vad jag gör där på skärmen. Oftast funkar det dock bra, och jag gillar det enkla upplägget som verkar fungera som något av en röd tråd genom spelet. Min huvudkaraktär har en repertoar av handlingar som kan ses som något av ett standardutbud, men det är tillsammans med Neva som det glänser till, och jag förstår tanken bakom det hela.    

Spelet vill nämligen lyfta fram förhållandet mellan människan och vargen, men även resten av varelserna som fyller ut världen vi vistas i. I början av spelet när Neva är valp måste jag exempelvis ta hänsyn till att han inte kan hoppa lika långt som jag själv, enklare hamnar i klorna på fiender och ständigt måste ropas på då hans valpiga uppmärksamhet fastnar på allt möjligt. Senare blir han äldre, mer självsäker och betydligt effektivare på att bidra i strid. Utöver att han själv kan ta för sig bland fienderna kan jag exempelvis dirigera honom med ett knapptryck för en riktad attack. Effekten kan exempelvis vara att bita sig fast i en motståndare för att ge mig någon sekunds respit eller ett perfekt läge för en motattack.

Från att i början vara ganska enkelt upplagda blir nivåerna allt mer avancerade ju längre jag kommer och det ställs högre krav på mina reflexer. På de flesta nivåer finns det en totem jag behöver aktivera för att kunna fortskrida, och det är inte helt enkelt att nå de energiklot som driver den. Vältajmade hopp, plattformar med olika beteenden, djupa avgrunder och ettriga fiender är bara några av de hinder vi stöter på. Utmaningen stiger således på ett väldigt behagligt sätt som hela tiden synkar väl med de nya förmågor jag och Neva får tillgång till på vägen.

Neva är som nämnt ett relativt enkelspårigt spel, men i positiv bemärkelse. Det är rakt och ärligt, simpelt men underhållande, och likt ett litet digitalt lyckopiller bjuder det på en känslomässigt laddad handling i en vacker och fascinerande värld.