Recension: NeoSprint [PS4, PS5]

NeoSprint är ett spel vars arv sträcker sig långt bak i spelindustrins historia. Sprint-serien gjorde nämligen sin debut redan under 70-talets andra hälft. Många år har gått sedan dess, men trots sin initiala popularitet har det släppts en relativt blygsam mängd spel i serien. Den trenden har utvecklarna på Headless Chicken tänkt ändra på genom att släppa denna nystart, och jag har satt mig bakom ratten.

Racingspel är en spelkategori där flera subgenrer allt för ofta hamnar i skuggan av de som är allra populärast. Pratar man om racingspel kokas samtalet exempelvis ofta ner till kart-racing eller bara ”bilspel”. Men jag klandrar ingen, för när genren väl kommer på tal är det inte särskilt svårt att börja föreställa sig den klassiska förstapersonsvyn vars huvudsakliga syfte är att skapa inlevelse. Det är du som sitter bakom ratten och varenda kurva eller gupp ska bidra till en känsla av realism. På sin höjd vill du kanske se mer av den fräsiga bilen du valde och väljer att köra med tredjepersonsvy, men det är oftast där det brukar stanna. Mitt i nämnda subgenrers popularitet har en hamnat i skymundan, nämligen racingspel sedda ur isometrisk vy.

NeoSprint tillhör denna subgenre av racingspel, och tillsammans med titlar som Micro Machines, Circuit Breakers, Ignition med flera utgör de en klick spel som utöver valet av vy ofta dessutom har ett mindre allvarligt och realistiskt tema än många andra racingspel. I det här spelet blir jag därför lite överraskad när jag möts av ett förvisso färgglatt, men estetiskt blygsamt tema som charmar med sin enkelhet i motsats till de oftare flådiga och lite mer festligt upplagda genresyskonen. Det ser helt enkelt ut som vanlig racing, men i ett litet format, vilket känns rätt uppfriskande.

Väl inne i spelet hamnar jag snabbt på en övningsbana där jag får lära mig vad som är fram och bak på de små sportiga bilarna jag ska framföra. Styrningen är enkel med gas, broms, back och handbromssladd som huvudinslag, och jag lär mig snart att knepet för att bli en duktig förare mestadels handlar om ett bra samspel mellan funktionerna. Det finns inga specialkrafter, så det gäller att få bra känsla för när det är dags att släppa på gasen, sladda eller rent av bromsa. Den isometriska vyn gör att det tar ett tag att få in styrkänslan, men när den väl sitter flyter körandet på relativt smidigt.

Det första läget jag tar mig an på allvar är kampanjläget. Det är fördelat i tre olika turneringar, alla med olika teman. Varje turnering är därefter fördelat i små kluster av nivåer där varje kluster avslutas med en duell mot en specifik förare. Det är ett ganska ointressant läge som trots de välgjorda nivåerna faller lite platt för vad det försöker vara, framförallt då karaktärerna jag duellerar mot är definitionen av ”intetsägande personligheter”. Det är dock inte helt utan lön att köra igenom kampanjen, för varje besegrad duell ger mig en kista med olika biltillbehör och bandelar (som jag kommer att återkomma till).

Utöver kampanjläget finns det lite andra alternativ att utforska. Bland dem finns möjligheten att plocka ihop banor till ett eget Grand Prix, men även ett klassiskt Time Trial-läge, flerspelarläge och hinderbanor. Det sistnämnda visar sig vara ett av de roligare inslagen med sitt smågalna upplägg. I det har man nämligen spridit ut alla möjliga sorts hinder på banorna, vilka ger en tidsbot om jag inte lyckas väja för dem. Målet är att klara banan så fort som möjligt, och det kräver många försök innan jag får till den perfekt färdvägen och ett bra resultat.

Skulle det vara att man tröttnar på den stora mängd nivåer som redan finns i spelet finns alltid möjligheten att sätta ihop sina egna skapelser. Allt eftersom du spelar låser du nämligen upp allt från olika vägdelar till hinder och visuella inslag. Det är ingen superavancerad eller djup verkstad, men nog är det underhållande att sitta där och pussla ihop bana efter bana av sina galna idéer.

NeoSprint är inte det mest avancerade av racingspel, men nog bjuder det på en del nöje i lagom doser, framförallt i goda vänners lag. Spelet är tydligt och lättgreppat (om än lite enformigt), nivåerna relativt överskådliga och möjligheterna hyfsat många sett till spellägen. Om det här spelet väcker liv i spelserien återstår att se, men nog är det trevligt att i alla fall för en stund få återse en ”gammal” vän.