Recension: Need for Speed [PS4]

Efter en del lyckade år med undertitlar som Hot Pursuit och Most Wanted (nej, The Run räknas inte) är det dags för en omstart av Need for Speed-serien. Uppdraget har tilldelats svenska spelstudion Ghost Games som med Criterion Games hjälp låg bakom Need for Speed: Rivals (8/10), ett spel som jag uppskattade väldigt mycket.

Denna gång är det en återgång som fistbumpar rejält med de äldre bröderna i Need for Speed: Underground-universat där illegala gatulopp och mängder av verkstadsbesök bejakas. För att ge en insyn i kulturen kring trimmade bilar, har spelstudion valt att bjuda spelaren på en mängd mellansekvenser med skådespeleri utfört i förstapersonsvy. Frågan är bara om spelserien behöver det i sin återuppståndelse eller om den klarat sig bäst utan?

Det är lika bra att få det ur systemet nu på en gång: filmsekvenserna tillför ingenting. Faktum är att de är så pinsamt dåliga och fulla med produktplacering att jag inte kan titta på dem utan att skämmas ända in i själen. Jag upplever samma skam när jag tittar på filmerna som när jag i fulla drag njöt av Vin Diesels äventyr i XXX, det är så dåligt att det nästan är underhållande.

Där spelet glänser är däremot när det kommer till bilarna och finjusteringarna som går att göra för att få det perfekta åket. Jag har redan lärt mig delar av bilen som jag inte visste fanns och som påverkar hanteringen mer än vad jag anade. En bit in i spelet vaknar jag upp och finner mig själv febrilt justera stötdämpare och växlingsintervall.

Vacker som en dag… eller som en regnig kväll rättare sagt!

Tävlingarna som min karaktär deltar i är uppdelade i ett antal olika kategorier där drift och stil är de två som jag fastnar direkt för – jag älskar att glida igenom kurvorna i vansinniga bredställ. Jag upptäcker omedelbart att jag behöver köpa fler bilar – en toppjusterad bil, inställd för att agera tvål i badkar i sladdtävlingar hör inte hemma när det kommer till fart och kontroll. Dessa är två andra vitala delar i tävlingarna och därför samlar jag ihop till en Lamborghini Murciélago som jag ställer in för höga hastigheter och snäv kurvtagning.

Spelmässigt lider Need for Speed av två stora problem som vi kan kalla onlineläge och gummiband. Hela tiden finns andra spelare närvarande i min stad som jag kör omkring i, något som på pappret kan tyckas vara en bra idé eftersom jag när som helst kan utmana andra spelare i en tävling. Tyvärr är det inte många av mina potentiella motståndare som är sugna, de verkar istället trivas bäst med att vara i vägen under mina riktigt jobbiga tävlingar – då dyker de upp i mängder och stör mig eller får mig att krascha.

Programmering av artificiell intelligens enligt gummibandsprincipen innebär att utvecklaren ser till att det alltid är en strid på kniven, ända fram till mållinjen. Här lyckas Ghost Games alldeles ypperligt, det spelar ingen roll hur snabb bil jag kör eller hur bra jag kör. Som av ren magi lyckas ändå tre eller fyra medtävlare köra om mig precis innan mållinjen; det känns som att jag blir omkörd av bilar som lätt överskrider 600 kilometer per timme ibland.

När jag ändå är inne på programmering av de datorstyrda förarna, måste jag också visa min djupa besvikelse när jag tänker på mina favoritmoment i spelen; Drift Train. I det här läget gäller det att samlas så många bilar på så liten yta som möjligt och samtidigt klara av att sladda i hög hastighet samtidigt, hela gänget. Här upplever det som att jag inte är synlig över huvud taget eftersom mina kompanjoner i full fart försöker köra rakt igenom mig lagom till kurvan där de episka ögonblicken skapas. Gång på gång hamnar jag i räcket efter en ful påkörning eller tackling.

Volvo 242 går också att köra om du känner dig nostalgisk

Med allt detta sagt, kan jag ändå inte låta bli utan att tycka bra om Need for Speed. Visst saknar jag ordentliga omstarter när jag misslyckats med en tävling och visst är polisen alldeles för lättlurad, men när allt kommer omkring har denna omstartade version av spelserien fått mig att hoppas på riktigt bra bilspel i framtiden. Grafiken är inget annat än bländande vacker, trots att spelet till stora delar utspelar sig under kvällar och nätter. Frostbite-motorn levererar spektakulära vyer, fantastiska vädersimulationer och oslagbart vackra bilmodeller.

Den här utgåvan i serien hamnar dock någonstans i mellanregistret. Trots hundratals häftiga handhälsningar, manhaftiga mekarbrudar och en överlag bra bilkänsla, fastnar Need for Speed på trottoarkanten med det sänkta kjolpaketet. Finjusteringar och orgier av lackering kan inte väga upp känslan av orättvishet när en Porsche 911 kör om mig så att min bil skakar i spelets sista tävling. Jag kör en Lamborghini Murciélago för tusan, det finns ju inga tyska bilar som kan komma i närheten!