Recension: Need for Speed Payback [PS4]

Need for Speed-serien har sedan länge fått agera substitut till Burnout Paradise i min värld, något som har gett mig en mersmak för titlarna, även om de aldrig nått upp till samma nivå. Nu är 2017 års upplaga av serien här och det är redan från början uppenbart att utvecklarstudion Ghost Games har hämtat en del inspiration från Criterions mästerverk.

Spelet är fyllt av bensinmackar att hitta, skyltar att köra igenom och utmaningar runt om på kartan. Till körupplevelsen har även ett berättelseläge lagts, och självklart ställer jag mig frågan; har studion lärt sig något av dikeskörningarna i Need for Speed (6/10) eller har vi månne ett nytt Need for Speed: The Run att se fram emot?

När biläventyret startar, blir jag orolig på en gång; jag presenteras små, korta bilturer vilka varvas av mängder av filmklipp, trötta dialoger och ett manus som går mig förbi fullständigt. Tyler är racerbilförare, Mac föredrar rallybilar och att sladda mycket på gatorna, och Jess står för musklerna när det kommer till aggressivitet mot poliser.

Jess kollar på eBay efter fler uppgraderingskort

Under en kupp där antihjältarna ska stjäla en mycket dyrbar bil, upptäcker de dock att de har blivit lurade av den listiga kartellen ”The House”. Uppdraget misslyckas, gruppen splittras och Tyler riskerar fängelse om han inte allierar sig med ägaren av bilen som har stulits. Berättelsen handlar efter detta om att vinna tillbaka gatorna, bättra på ryktet samt göra slut på ”The House” – förutsägbart som en 90-tals actionfilm.

Filmsekvenserna hoppar jag glatt över efter bara några uppdrag, jag har nämligen hittat något som jag är mycket mer intresserad av – den öppna världen. Kartan är uppdelad i ett antal olika zoner, där miljön och förutsättningarna är olika. I bergen erbjuds mängder av snirkliga vägar och i ökenlandskapen lockar de långa raksträckorna till höga hastigheter.

Jag stormtrivs att åka omkring och utforska vägar, försöka slå rekord och leta efter gömda samlarobjekt. Uppdragen som delas ut till mig under resans gång ser till att jag får gott om möjligheter att lära känna de flesta delarna av världen. Efter ett antal timmars sightseeing-turer, känner jag dock att jag måste ta mig an huvuduppdragen.

Sist igen…Nu skulle jag uppskatta lite av den där gummibandseffekten!

Berättelsen drivs framåt av ett antal uppdrag i de olika kategorierna race, off-road, drifting, dragrace och flyktförsök. Varje tävling har en rekommenderad nivå på bilen, och därför är det relativt viktigt att med jämna mellanrum uppgradera vrålåket. Det är här jag börjar uppleva den fula baksidan av Need for Speed Payback, uppgraderingarna görs nämligen genom att använda uppgraderingskort.

Vid varje tävling som jag vinner, får jag möjligheten att välja ett av tre kort och innehållet slumpas fram efter mitt val. Förutom att jag tycker att det är opassande att uppgradera min bil med hjälp av kort, ogillar jag att korten dessutom är bundna till en specifik typ av bil. Jag kan med andra ord inte växla in ett oönskat kort i race-kategorin och använda det till min dragracing-bil.

Varje serie av uppdrag som avklaras avslutas med ett eller flera händelser i berättelsen och när dessa är avklarade, dyker nya uppdrag fram på kartan. Det är i princip lönlöst att ta sig an dessa med bilarna som använts tidigare, och därför behöver jag tjäna ihop pengar till att köpa nya bilar och påbörja uppgraderingen av dem också.

Jag har inget emot att nöta nivåer i rollspel, men när det kommer till bilspel av denna variant, upplever jag det som att det sätter käppar i hjulet för mig som spelare. Även om jag spelat Need for Speed Payback ganska länge, och ofta njutit av upplevelsen, känns det som att jag hade klarat mig utmärkt utan denna hysteri efter ”loot”.