Recension: Necromunda: Hired Gun [PS4]

Necromunda är ett av spelföretaget Games Workshops hetaste varumärken just nu. Från att ha varit ett hyfsat populärt figurspel under mitten av 90-talet föll det i glömska under tidigt 00-tal för att sedan återupplivas så sent som 2017. Nu är varumärket troligtvis större än någonsin, och bara under det senaste året har det släppts hela tre spel. Fjolårets Necromunda: Underhive Wars, Necromunda: Gang Skirmish till handburna enheter och nu Necromunda: Hired Gun.

I motsats till de två tidigare titlarna så är Hired Gun en förstapersonsskjutare med uppenbar inspiration från titlar som exempelvis Doom. Fokus ligger på snabb action, ännu snabbare beslut och horder av anstormande fiender. Allt utspelar sig i de industriella grottkomplex som är en av huvudingredienserna i figurspelet, men annars skiljer det sig ordentligt från sin förlaga. Istället för att ta kontrollen över ett helt gäng, vilket brukar vara det vanliga upplägget, kontrollerar jag en ensam prisjägare, och en blodig historia börjar ta form.

Spelets handling tar avstamp i en av planeten Necromundas många termitstacksliknande industristäder där en mystisk prisjägare har rört om i grytan i vad som är stadens hierarki. Moralbegrepp som ”god” och ”ond” existerar inte i det här universumet, varför vår anti-hjälte snabbt hamnar i skottlinjen när han allierar sig med en annan känd prisjägare vid namn Kal Jericho och börjar gräva i den mystiska upprorsmakarens affärer. På vägen ska områden utforskas, olika gängs planer spolieras och skatter samlas in. Alla människor jag stöter på under mina uppdrag är potentiella motståndare, så det gäller att vara på sin vakt.

Något jag konstaterar relativt tidigt är att spelet inte flyter på superbra på min numera antika PS4. Stundvis saktar tempot ner rejält när det är många motståndare på skärmen samtidigt, men det släpper relativt fort och utgör inget större irritationsmoment för min del, även om det klart hade varit roligare utan. Förhoppningsvis kan en eller annan framtida uppdatering släta ut problematiken. Fienderna är nämligen många och både dem och jag har ett stort utbud av verktyg att ha ihjäl varandra med. Detta tillsammans med spelets fantastiska miljöer är ett av mina favoritinslag i spelet, och de olika vapnen är trevliga att använda, oavsett om det är en knattrande liten kulspruta eller en maffig plasmakanon.

Utforskandet av spelets olika miljöer är framförallt kantat av intensiva eldstrider, men då och då blir det även en del stunder då jag nästan smyger fram genom de rostiga korridorerna. Oavsett vilket så omges jag ständigt av ett förvånansvärt passande soundtrack som växlar från att vara diskret och lite spännande till att helt plötsligt förvandlas till hamrande metal-slingor under bataljerna. Det är stämningsfullt och ramar in varje situation på ett bra sätt.

Min prisjägare är inte bara utrustad med vapen utan även lite andra fiffiga saker som underlättar min situation. En av dessa är en något aggressiv vovve som med ett knapptryck snabbt biter sig fast i allt från byxben till struphuvuden på mina meningsmotståndare. Både jycken och jag har dessutom en och annan mekanisk kroppsdel som går att förbättra hos den lokala ”doktorn”. Förbättringarna i sin tur innebär nya offensiva funktioner, men även en del som påverkar mina rörelsemönster och fysiska tålighet. Det är rätt intressanta uppgraderingar som på flera sätt påverkar hur jag spelar när jag väl är ute i fält. Framförallt öppnar de för en flexiblare spelstil som låter mig använda min omgivning i allt större grad under spelets alla strider.

Summa summarum är Necromunda: Hired Gun ett spel som uppfyller mycket av det som lovats. Det hade kunnat slipas till på ett eller annat ställe, men i slutändan är det ändå ett röjigt actionäventyr som helt klart bör tilltala Necromunda-fans som törstat efter en digital upplevelse i samma anda som figurspelet, samt de som vill ha en förstapersonsskjutare med högt tempo. Spelets handling är inte av det djupaste slaget och fienderna är inte särskilt klyftiga, men häftiga miljöer, intressanta vapen och det snabba tempot roar iallafall mig en god stund.