Recension: Murderous Muses [PS4, PS5]

Det är ingen som har sagt att det är lätt att jobba som säkerhetsvakt på ett konstgalleri. I synnerhet inte ett galleri som verkar leva sitt eget liv. Galleriet Argenta i det lilla samhället Mirlhaven, ska fira sin främsta konstnär, Mordechai Gray, med en stor utställning av hans mest framstående verk. Däribland återfinns oerhört detaljerade porträtt av sex personer, där en av dem är personen som hade ihjäl Mordechai för ett år sedan.

Studion D’Avekki har gjort sig kända för sina filminspirerade äventyrsspel (The Shapeshifting Detective (7/10), The Infectious Madness of Doctor Dekker (7/10), Dark Nights With Poe and Munro (8/10)) och försöker i Murderous Muses ändra formeln lite. Visst finns det timtals av inspelat filmmaterial med bra skådespelare, men för första gången får jag gå omkring, lösa lite pussel och försöka lösa ett mysterium.

D’Avekki är inte direkt nykomlingar när det kommer till mordmysterier. Innan de gav sig in i FMV-branschen utvecklade de ett antal mordmysterie-spel för sociala sammanhang, i stil med Cluedo (eller Knives Out, för den yngre publiken). Murderous Muses skryter med att vem som helst av de sex huvudpersonerna kan vara mördaren och att ingen genomspelning är lik den andra, så det gäller därför att hålla ögonen och öronen på helspänn för att märka eventuella märkligheter våra misstänkta säger. Nu finns det förvisso en begränsad mängd videosekvenser (får jag anta), men de två genomspelningarna jag hittills hunnit med (utan att lyckas peka ut rätt mördare) har skiljt sig åt en hel del, så hittills stämmer ju de modiga uttalandena från studion.

Murderous Muses är inte helt trivialt att ta sig an, snarlikt jobbet som säkerhetsvakt. Under dagtiden behöver jag packa upp och hänga tavlor och försöka få dessa på rätt plats. Nattetid väntar däremot helt andra utmaningar. Galleriet börjar leva sitt eget liv, och dess innanmäten verkar konfigurera om sig i bästa labyrintstil. 

På nätterna får jag möjligheten att lära mig mer om de sex huvudmisstänkta – professor Catherine Meyers, begravningsentreprenören Lilith, klockmakaren Xavier, burleskartisten Dominique, tvillingarna Sunday och Monday samt buktalaren Otto (och hans docka Pip). Alla har till synes motiv för att ha önskat Mordechai illa, men vem som är skyldig blir snabbt en katt och råtta-lek i slutledningsförmåga, klurande och “förhör” av tavlorna som Mordechai målat.

Varje natt får jag nämligen möjligheten att “fråga ut” tavlorna om lite olika ämnen – om de visste var Mordechai hade sin reservnyckel till ateljen, eller mer vitt om Mirlhaven som samhälle. Genom att vrida och vända på ord och lyssna noggrant på vad tavlorna avslöjar (och jämföra det med ett återkommande tv-program om mordet) så borde jag i teorin kunna avslöja vem mördaren är. Jag får motvilligt erkänna att jag i två genomspelningar helt missat något och lyckats anklaga en oskyldig person, men förr eller senare ska jag minsann lyckas avslöja mördaren, vem det nu må vara i just den genomspelningen.

Jag måste ge D’Avekki lite pluspoäng för att de försökt spelifiera det interaktiva filmformatet som genomsyrat deras tidigare verk lite mer, men i just det här utförandet blir det lite för omständligt och krångligt. Att navigera en slumpmässig labyrint, hänga tavlor och försöka hitta rätt nyckelord som matchar rätt tavla nattetid blir bitvis lite långtråkigt. Men Murderous Muses är trots detta lilla aber ändå ett oerhört fascinerande spel. Att lyckas skapa ett semi-slumpmässigt mordmysterium med ett stort antal permutationer av vem som är skyldig och hur är imponerande.

I sedvanlig stil är karaktärerna och dess skådespelare av toppklass – vissa känns igen från tidigare D’Avekki-verk och andra interaktiva filmspel, men även nykomlingarna imponerar starkt. Jag misstänker att jag kommer tillbringa ett antal nätter till i det mystiska galleriet för att nysta upp alla lösa trådar i både mordmysteriet och det lilla samhället.