Recension: Mr. Run and Jump [PS4, PS5]

När det kommer till plattformsspel finns det säkert många som ser på begreppet som en indikator för något lättsamt. Det finns liksom något barnsligt och oskyldigt kopplat till genren, en laddning som lätt kan lura en rakt in i en fälla. Inom plattformsgenren finns nämligen en klick av spel som ser ut som de flesta andra, har samma gulliga tema som de flesta andra och presenterar sig som de flesta andra.

Men låt dig inte luras – dessa spel tar dina lättsamma förväntningar och kastar dem rakt ner i avgrunden tillsammans med dina drömmar om en lätt genomspelning. Mr. Run and Jump är ett sådant spel, och jag har tagit mig an utmaningen.

Spel som Mr. Run and Jump hör tillsammans med titlar som exempelvis Super Meat Boy och vissa av skapelserna från Super Mario Maker till en subgenre av plattformsspel som liknar något av en extremsport. De bygger på samma grund som andra plattformsspel men har ett fokus som ligger mer på utmaning och skicklighet (även om det sistnämnda exemplet är riktat till en bredare målgrupp). Kontrollerna är ofta riktigt tajta, nivåerna är strikt designade och det finns ofta någon faktor som tvingar spelaren till snabba beslut för att inte misslyckas. Kort sagt behöver man ofta ha flinka fingrar och ett ordentligt tålamod för att ta sig igenom dem.

Men vad handlar spelet om då? Jo, Mr. Run and Jump kretsar kring en huvudperson vid samma namn som tillsammans med hunden Leap har hamnat på rejäla avvägar. Världen de lever i har transformerats till ett kaos av livsfarliga banor och det är genom insamlandet av speciella romber och klot som den kan återställas. Problemet är bara att många av kloten har gått i bitar, bitar som ligger utströsslade i de mest farliga av områden.

Det dröjer därför inte länge innan jag springer, hoppar och kastar mig fram bland spikar, gropar och fällor i en färgglad neonvärld. Spelets kontroll är som väntat mycket precis och med hjälp av det vaksamma ögat Mr. Watch and Learn lär jag mig alla knep jag behöver för att ha en chans att överleva. Bland dessa finns utöver ett antal olika hoppvarianter även trick för att ta sig fram snabbt och konkreta tips på hur vissa hinder fungerar. Vad det trevliga ögat däremot inte kan lära mig, det är tajming och muskelminne, något som jag snart inser att jag behöver i stora mått.

Nivåerna ökar nämligen snabbt i svårighetsgrad och stundvis samlar jag på mig hundratals av misslyckade försök på en och samma nivå (eller i extrema fall på samma hinder). Det krävs enorm precision och serier av hinder utan checkpoint gör att jag behöver få in långa kombinationer av vältajmade rörelser utan minsta felsteg. Misslyckas jag får jag starta om i rummets början, vilket innebär att alla saker jag samlade på mig under förra försöket behöver samlas in på nytt. Det är extremt frustrerande men samtidigt en del av upplevelsen. När jag efter många försök väl lyckas få in den perfekta kombinationen av handlingar och tar mig vidare sköljer lättnaden över en, i alla fall tills jag upptäcker att nästa rum är värre än det förra.

När det kommer till spelets svårighetsgrad ställs jag stundvis inför ett svårt beslut. Många av nivåernas klurigaste bitar kretsar kring de där skärvorna och kloten jag samlar på, men det finns inget krav på att jag behöver ta dem på direkten. Jag kan alltså göra banan något enklare, men med en viss risk: det är nämligen de insamlade kloten som avgör huruvida jag kan få åtkomst till kommande nivåer. Tummar jag för mycket på samlandet finner jag mig snart i en sits där jag tvingas att bita i det sura äpplet och återvända till platserna jag har valt att strunta i. Beslutet att hoppa över ett jobbigt hinder blir dessutom ännu mer frestande när spelet efter några misslyckade försök erbjuder mig krafter som gör mig odödlig för en stund. Nackdelen? Att jag inte kan plocka skärvor medan jag är odödlig, givetvis.

Jag har alltid varit ett fan av utmaning och Mr. Run and Jump gör mig inte besviken på den punkten. Även den lugnaste av spelare får sina nerver testade när de möter såna här utmaningar, så det är ingen hemlighet att även jag sitter i min fåtölj och väser, svär och hytter med näven åt teven när jag har dött för sjuhundrafemtioelfte gången på rad. Saken är att det är en befriande frustration, en lättsam vrede som vid varje avklarad nivå förvandlas till glödande stolthet. Gillar du rejäla doser av utmaning kryddad med stilren design och ett svängigt soundtrack är det här ett spel för dig. Dark Souls, släng dig i väggen!