Recension: Moto Racer 4 [PS4]

Motorsportspel där jag susar fram i alldeles för höga farter njuter jag bäst av när de levereras i arkadförpackning, alltså med fokus på nöje snarare än realism. Därför blev jag både glad och intresserad när Moto Racer 4 dök upp för recension, ännu bättre kändes det när titeln visade sig stödja PlayStation VR.

Serien Moto Racer har jag aldrig provat, trots att den kategoriseras arkadracer, men det är ju aldrig försent att skaffa sig nya erfarenheter. Efter några timmars bekantskap, har det dock visat sig att jag förmodligen inte har missat speciellt mycket.

Mina första timmar väljer jag att spela utan mitt VR-headset, eftersom detta läget endast fungerar i två av spelets mindre moment där inga medtävlande finns på banan. Min vana trogen, startar jag först med karriärsläget eftersom det brukar ge en bra inblick i spelkänsla och hantering av fordonen.

Jag kan välja på två olika slags motorcyklar; en för banracing och en motocross-variant. Redan när jag väljer min första tävling, behöver jag berätta för spelet hur bra jag kommer att göra ifrån mig på banan. Det känns väldigt udda för mig, men jag väljer blygsamt en tredjeplacering eftersom det känns säkert.

Sluta, vänta på mig! Förresten, hur fick ni de där gula banden som är så snygga?

Tävlingen börjar och mina medtävlare försvinner i horisonten som om deras motorcyklar är perfekt trimmade och min precis släppts ut från fabriken där den tillverkats. Hanteringen av vrålåket lämnar väldigt mycket att önska, speciellt när det kommer till styrningen. Jag fladdrar likt en osalig vålnad mellan dikeskanter och vägräcken och precis som i Driveclub Bikes (7/10) får jag minuspoäng så fort jag lämnar vägen. Skulle inte detta vara en arkadracer?

Efter att ha utforskat både gräsmattor och grusplaner, kommer jag så småningom ifatt mina motståndare. Jag lyckas skrapa i motorcykeln framför mig riktigt hårt så att den flyger av banan. Jag får inga minuspoäng – skönt! Förstaplaceringen blir min och jag skäms lite över att ha varit så feg i vadslagningen i början och jag får endast belöning för tredjeplatsen även om jag vunnit.

Efter några tävlingar i banracing, är det dags att ta sig an motocross-läget. Här handlar det mer om att göra trick, spruta grus och landa snyggt efter höga hopp, något som känns lite friare enligt mig. Jag trivs ganska bra på grusunderlag märker jag och har inga problem att placera mig på första plats i tävlingarna. Efter tre tävlingar saknas 2 poäng för att låsa upp nästa evenemang, något som gäller båda typerna av motorcyklar och därför tvingas jag satsa på andraplaceringar i tävlingarna som jag får köra om.

Helt plötsligt ökar motståndet markant och i de tävlingar jag tidigare placerat mig i topp, måste jag nu kämpa febrilt för att hänga med över huvud taget. Efter en bitter förlust, upptäcker jag en av spelets största nackdelar. Satsar jag på en andra plats och råkar placera mig sist, förlorar jag poäng istället för att få försöka igen. Ett enda misslyckat lopp där jag tidigare tjänat ihop en poäng i vinst, förlorar jag nu tre poäng.

Landningen blev smärtsam, även med VR-hjälmen som skydd.

Som en arkadversion av ett racingspel, tycker jag att detta är extremt oförlåtande – ja, till och med orättvist. Jag tappar omedelbart lusten att försöka förbättra mina resultat eller fortsätta spela. Reglerna får mig att känna kraftiga aversioner och jag beslutar mig istället för att prova på VR-läget.

Nu hamnar jag helt plötsligt i PlayStation 2-eran när det kommer till grafik. Texturer poppar upp 20 meter framför min åkare och grafiken överlag känns riktigt grötig. Läget utspelas i förstapersonsperspektiv och innebär att jag bara ser en del av motorcykeln framför mig. I och med den sladdriga styrningen som ärvs från spelmekaniken, ser allting väldigt lustigt ut. Min hoj fladdrar omkring under mig som ett frenetiskt sökarljus när jag svänger eller justerar position på vägen.

Känslan i den virtuella verkligheten är dock relativt skön, speciellt när jag med blicken söker av vägen och kurvorna längre fram. Trots den bristfälliga grafiken och den hoppande motorcykeln under mig, känns det nästan verkligt.

Med ett orättvist system för framsteg, oprecis och fladdrig styrning samt ett orealistiskt system för att välja svårighetsgrad, vet jag inte hur jag ska kunna rekommendera Moto Racer 4 till någon. Spelet är inte någon arkadracer och inte heller en simulator, det är bara trist och motarbetande.