Recension: Moss [PS VR2]

I samband med lanseringen av PlayStation VR2 har en del spel från förra VR-generationen fått antingen uppdateringar eller rena nylanseringar för att bredda ut spelutbudet. Eftersom jag aldrig hoppade på VR-tåget under förra generationen har jag länge sett fram emot att kunna spela Moss (9/10) som min kära kollega Martin lovordade på bloggen för nästan exakt fem år sedan nu.

Därför greppade jag tag i spelet med båda händer när recensionskoden anlände, drog på mig headsetet och trädde in i denna magiska sagovärld.

Det första som slår mig i spelet är den enorma närvarokänsla som spelet skildrar genom VR-headsetet. Jag placeras i en gigantisk sal med en rejäl bok framför mig, och när jag börjar bläddra i denna bekantas jag med den äventyrliga lilla musen Quill som en dag hittar ett föremål som länkar mig som läsare med Quills öde i boken.

När Quills farbror får reda på att hon har hittat denna potentiellt farliga artefakt beger han sig iväg för att säkerställa hennes trygghet, men på bekostnad av sin egen. Han försvinner spårlöst och Quill bestämmer sig för att leta reda på vart han har tagit vägen.

Dels får jag styra hennes framfart genom de många varierande miljöerna, men jag kan även interagera med föremål i spelvärlden för att lösa pussel. Detta känns väldigt tillfredsställande med tanke på hur jag sugs in i omgivningen, och det är verkligen imponerande realistiskt det känns att undersöka dessa detaljerade dioramaliknande områden. Det finns dessutom ofta gömda prylar lite här och var, så det lönar sig verkligen att ställa sig upp och kika runt hörn för att se till att inget missas.

Det finns även en del strider där jag får kämpa mot diverse insektsliknande monster, men det är sällan dessa sekvenser är speciellt utmanande. Du kan dessutom greppa tag i fienderna med handkontrollen och styra iväg dem om du skulle hamna i trångmål. Fienderna används ofta som hjälpmedel för att lösa pussel också, som exempelvis att placera dem på tryckkänsliga plattor eller få dem att skjuta på sensorer som öppnar dörrar eller dylikt. Pusslen blir aldrig superkomplexa, men det känns alltid tillfredsställande att lösa dem oavsett.

Även om det bitvis syns att spelet är gjort för förra konsolgenerationen är det aldrig något jag tänker på när jag väl är inne i berättelsen och händelserna. Den visuella upplevelsen parat med den underbara ljuddesignen fick mig flera gånger att glömma bort att jag faktiskt hade en stor plasthjälm på mig. Det är denna form av inlevelse som är målet med VR, men som inte riktigt alla utvecklare lyckas nå. Moss var ett av de mest hyllade spelen till PlayStation VR och är ett av de bästa spelen till PlayStation VR2 också, och är definitivt ett argument för varför VR har en plats i både nutid och framtid.