Recension: Mortal Shell [PS4]

Mortal Shell är ett i raden av spel som på sätt och vis har blivit arvingar till den genrebrytande speltrend som bland andra Dark Souls startade för lite drygt 10 år sedan. Den vanligaste atmosfären i dessa spel är medeltida fantasy-miljöer, ofta med mörkare tema, mystisk handling och omgivningar som uppmuntrar till utforskande.

Dessa komponenter tillsammans med snudd på halsbrytande svårighetsgrader är givna ingredienser och de som spelar dessa titlar anses troligtvis av många vara spelvärldens masochister.

Mitt första intryck av Mortal Shell är att det trots ovanstående liknelse ändå går sin egen väg på något vis. Att förklara handlingen i den här sortens spel är ingen lätt uppgift, men jag kan berätta att den utspelar sig i en värld där mycket tyder på att mörker och osäkerhet har sänkt sig som en dimma över mänskligheten.

Jag startar spelet som en varelse som trots sina mänskliga drag döljer något omänskligt. Den är senig men skör, och trots sin förmåga att härda sin hy likt ett lager av stelnad lava är den utsatt och klarar sig inte länge som den är i den farliga omvärld som spelet utspelar sig i. Precis som i skräckfilmen The Thing från 1982, vars ena tagline var ”Man is the warmest place to hide”, så dröjer det inte länge innan jag i rollen som varelsen hittar en mänsklig krigarkropp att bosätta mig i. Utforskandet börjar på allvar.

Människan jag har tagit över var avliden när jag fann den och mycket av spelets handling och uppgraderingssystem kretsar kring att få se glimtar av de olika kropparnas förflutna och mål från när de levde. När jag först hittar dem är de namnlösa, men genom att uppgradera dem får jag veta deras namn, vad de är bra på och vad deras olika förmågor fyller för funktion. Det hade kanske kunnat utvecklas lite mer, men det känns spännande och intressant att utforska deras personligheter.

Utrustning såsom vapen är inte bundet till varje individ utan går smidigt att använda mellan samtliga, precis som övrig utrustning, och det går även att hoppa mellan de kroppar man har hittat med hjälp av vissa föremål. Varelsens förmåga att härda sin kropp finns kvar i de övertagna krigarna och den utgör ett väldigt effektivt försvar mot de smällar och angrepp jag får ta emot under spelets gång.

Världen som jag utforskar är fylld av föremål som jag kan använda för att underlätta min överlevnad. Dessa har bland annat en invänjningsmätare som kräver att jag använder föremålen för att få ut mer av dem. Innan jag har använt dem är deras effekt och användningsområde okänt och det finns därför ständigt ett visst spänningsmoment i att använda ett föremål som jag aldrig har provat tidigare. Den enda problematiken med detta är att jag ibland använder ett föremål i onödan eller vid fel tillfälle eftersom jag inte vet vad det gör.

Striderna i Mortal Shell är en av spelets största behållningar, mycket på grund av såväl karaktärernas som antagonisternas häftiga animationer som är ögongodis när de är som bäst i stridens hetta. Striderna i sig känns tyvärr lite som en berg-och-dalbana i utförandet, de är engagerande och belönande som bäst men består av hjärndöd knapprepetition när de är som värst.

Medan vissa fiender och bossar ger varierat och roligt motstånd kan andra gå i maklig takt mot mig, bli träffade av ett vältajmat slag, backa, fortsätta gå framåt och sedan låta mig göra samma sak igen flera gånger utan att blockera eller byta strategi. Detta leder till enkla segrar och får mig att känna mig som en ofrivillig fegis.

Bristerna till trots har Mortal Shell mycket att erbjuda. Det känns annorlunda och nyskapande på sitt eget vis med ett recept som blandar inspiration från andra titlar tillsammans med egna unika inslag. Jag hade gärna sett att utvecklarna slipat och förvaltat dessa inslag ännu mer och på så sätt använt dem för att göra spelet ännu djupare än vad det är nu. Det är ett spännande och engagerande äventyr, så vem vet hur det hade blivit med ännu mer individualitet.