Recension: Mortal Kombat Aftermath [PS4]

Ända sedan jag recenserade Mortal Kombat 11 (8/10) förra året har jag haft lite dåligt samvete. Spelet har växt för mig under tiden som har gått, och även om det inte har spelats regelbundet har det nio gånger av tio letats fram och spelats när jag har haft vänner och bekanta över. Det kanske säger en hel del om min umgängeskrets när den sortens spel åker fram stup i kvarten, men även om alla kanske inte uppskattar den sortens stilistiska ultravåld som spelet bjuder på så är det i grunden ett riktigt välgjort slagsmålsspel. Om och om igen har jag ältat omdömet jag gav det. Tog jag rätt beslut? Skulle det ha fått högre betyg? Kanske det, men samtidigt representerar det vad jag kände för det då, just den stunden i mitt liv.

När nu expansionen Mortal Kombat Aftermath släpptes kändes det som att jag fick en chans att överväga mina tankar kring spelet, och vem vet kanske till och med komma till freds med mitt forna beslut. Sedan lanseringen av Mortal Kombat 11 har det bland annat tillkommit en hel del nya och nygamla ansikten i spelets karaktärsgalleri. Utöver gästkaraktärer som Arnold Schwarzeneggers Terminator och DC-skurken Jokern har man bland annat fått spela som den gamla ärkelurken Shang-Tsung, vars roll i expansionen är av större betydelse.

I Aftermath inkluderas utöver ännu ett gäng nya karaktärer, nivåer och annat smått och gott framförallt några timmars extra handling i en epilog till huvudkampanjen. Att kalla det epilog är något vanskligt eftersom den inkluderar tidsresande, manipulerade dimensioner och andra hjärnpåfrestande och oväntade vändningar, men det är i slutet av huvudkampanjen som den nya tar sin början.

Sidokampanjen består allt som allt av ungefär 30 nya strider med videosekvenser mellan varje strid, och precis som med huvudspelet uppskattar jag sättet som skaparna har sytt ihop striderna med de narrativa delarna på ett så sömlöst och välpolerat vis. Övergångarna mellan dessa två moment håller igång tempot i handlingen och får striderna att kännas mer relevanta än i många andra slagsmålsspel. Dessutom tröttnar man aldrig på att få höra sin karaktär dra av en kaxig kommentar åt sin motståndare sekunderna innan en strid tar vid.

Med Aftermath kommer som nämnt tidigare tre nya slagskämpar; Raidens bror Fujin, den fyrarmade barbaren Sheeva och filmkaraktären Robocop. Valet av dessa känns ganska genomtänkt och det är kul att se framförallt Fujin som inte har varit en spelbar karaktär i serien sedan Mortal Kombat: Armageddon från 2006. Robocop har likt de andra gästkaraktärerna ingen del i kampanjen, men hans närvaro bjuder på många skratt och överraskade utrop. Att han dessutom porträtteras och röstskådespelas av självaste Peter Weller är ett stort plus. För att göra en rolig nyhet ännu roligare har man gett alla spelets karaktärer möjligheten att utföra så kallade ”Friendships”, avslutningsförmågor som bjuder på skojiga och mysiga överraskningar i slutet av striderna istället för de våldsamma avslutningar som annars brukar sätta punkt för bataljen.

Mortal Kombat Aftermath är inget måste för att få originalspelet att kännas komplett, men det är en välgjord bonus på ett redan välgjort spel. Likt ett körsbär på bakelsen kompletterar det ursprungsverket med relativt stora mått, framförallt genom den intressanta sidokampanjen som funderar som en lagom lång uppföljning på spelets huvudhandling. För mig innebär expansionen precis som anat en förbättring av en redan engagerande upplevelse, och att Mortal Kombat 11 kommer att fortsätta underhålla mig (och mina besökande vänner) är därför inte bara en sannolikhet, utan snarare en självklarhet.