Recension: Moonscars [PS4, PS5]

Mörka och gotiskt inspirerade fantasyäventyr är något som nästan alltid går hem i min bok. Därför hade jag svårt att säga nej till det extremt mörka spelet Moonscars när det dök upp bland redaktionens recensionsspel. När jag använder begreppet mörkt är det kanske lätt att tolka det som att jag menar ett tematiskt mörker som kretsar kring en känslomässigt tung handling, men det stannar inte där. Det är nämligen mer än handlingen som är mörk i det här spelet.

Den så kallade soulslike-genren är som ni kanske vet något av ett mode inom spelvärlden just nu. Många spelskapare har inspirerats av detta och även Moonscars kan sälla sig till den grupp av spel som bär på genrens kännetecken. Mörker, ett diffust narrativ och tufft motstånd är några av dessa inslag och de märks med råge. I rollen som den konstgjorda krigaren Grey Irma sätts jag nämligen på spåret efter hennes skapare, den mystiska skulptören som håller sig gömd någonstans i det förkastade kungadömet. På vägen måste jag dock hantera hans andra skapelser, av vilka alla inte är särskilt medgörliga.

Moonscars visuella upplägg ger vibbar av spelserien Castlevania, men med en betydligt sparsammare färgpalett. Labyrintliknande slottsmiljöer utgör den huvudsakliga kulissen och som krydda har utvecklarna strösslat ut ett stort antal motståndare, föremål, låsta dörrar och fällor av det taggigare slaget. Miljöerna är stämningsfulla och spännande att utforska, men kartan jag tilldelas är inte den bästa. Det blir relativt tidigt svårt att hålla koll på vad jag har utforskat och den pixliga kartan bidrar föga. Det går väl an att jag endast kan sätta ut en sorts markör på den, men när jag max får ha fem av dessa ute samtidigt blir det snart en fråga om jobbiga prioriteringar. Framförallt eftersom antalet låsta dörrar, mystiska hinder och föremål utom räckhåll snabbt staplas på hög när jag utforskar.

Månen har, som du kanske har anat, en relativt stor inverkan på spelet och manifesterar sig inte bara som ett ständigt övervakande öga i bakgrunden utan även i form av svårighetsgrad. När månen är tillfredsställd är svårighetsgraden på en normal nivå, men så fort jag dör blir den missnöjd, fienderna blir svårare och hälsan går åt fortare. Detta går att åtgärda genom att offra ett föremål, men den positiva effekten av att jag med en missnöjd måne kan få extra erfarenhetspoäng gör att det är värt att uthärda lite mer utmaning. Lyckas jag prestera tillräckligt bra i striderna får jag dessutom tillgång till tillfälliga bonusar som ökar mina chanser att klara mig igenom dem välbehållen.

Striderna är ett av spelets mest underhållande inslag och utvecklingsteamet har lyckats med att få till en hyfsat tajt kontroll som gör bataljerna extra intensiva. Irma har ett svärd som huvudsakligt vapen, men hon har även tillgång till ett antal sidovapen samt specialförmågor som aktiveras med hjälp av innehållet i en mätare. Mätaren fylls genom att attackera och besegra fiender och kan utöver specialattacker även användas för att läka Irma. Eftersom det inte finns några direkta sätt att återvinna hälsa på i fält utöver Irmas egna förmåga så går mätarens innehåll åt lite väl fort för min smak. Får motståndare eller eventuella fällor in en eller två träffar på mig blir det nödvändigt att läka, och då står jag utan specialattacker relativt fort. Tanken är troligtvis att jag som spelare ska ta lite risker, men det passar inte min spelstil riktigt.

Bortsett från den lite krävande mätaren har jag väldigt roligt under mina konfrontationer i Moonscars och framförallt bossar utmanar rejält på ett rättvist och balanserat sätt. Uppgradering och utforskning av de olika förmågor som finns i spelet bidrar dessutom till variation och olika strategiska infallsvinklar i striderna. Handlingen är intressant, men dialogen känns lite rörig och svårgreppad, vilket är lite synd. Den visuella stilen tilltalar överlag och såväl ljudbild som atmosfär gör Moonscars till ett stämningsfullt spel som trots en del skavanker underhåller rätt bra.