Recension: Moons of Madness [PS4]

Förutom en del konstiga mardrömmar, har Shane Newehart ett ganska bra liv som tekniker på stationen Trailblazer Alpha. När jag ikläder mig rollen som Shane, har hans skift precis startat och arbetsdagen verkar bli fullspäckad då elfel, vattenläckor och problem med energitillförsel inträffar samtidigt.

Jag är en del av ett forskningsteam på planeten Mars och får möjlighet att leva ut drömmen av att vara ute i rymden, på en ny planet. Men redan när jag börjar undersöka vattenläckan i växthuset, inser jag att dagen kommer att bli mardrömslikt utmanande. Eller kort och gott en mardröm.

Växterna har nämligen börjat mutera kraftigt och inom kort framgår det tydligt att expeditionen och hela mänskligheten är i stor fara. Ju längre in i berättelsen jag tar mig, desto mer skruvat blir allting och det är uppenbart att protagonistens psyke inte klarar av utmaningen. Plötsligt slängs jag mellan dröm och verklighet där inget av alternativen erbjuder något annat än skräck och vansinne.

I galenskapens nedåtgående spiral, fortsätter sedan skräcken att eskalera ända till slutet. Upplevelsen presenteras i ett lugnt promenadtempo där fokus ligger på utforskning av miljöerna och att insupa de välgjorda, påträngande miljöerna.

Spelet erbjuder till viss mån av överlevnadselement under de segment som utspelar sig på planetens yta. Här gäller det att hålla koll på syrenivån i skyddsdräkten, men som tur är finns påfyllningsstationer utplacerade runt om på planeten.

De stämningsfulla miljöerna runt om i rymdstationen, ljuddesignen och den ständiga känslan av krypande skräck ger mig en stark känsla av att ha varit med om ett välskrivet och mycket intressant äventyr. Det finns dock en del saker som jag hade klarat mig bra utan; till exempel en klumpig bossfajt och ett smygsegment som känns överflödigt, samtidigt som det är enerverande svårt emellanåt.

Något som dock cementerar de positiva upplevelserna för mig är hur vardagsmomenten på rymdstationen kräver mig att leva mig in i rollen. Varje utflykt till planetens yta kräver att jag följer rutiner för att gå igenom luftslussar och säkra min utrustning. Tack vare dessa återkommande moment dröjer det inte länge innan jag är helt inkörd i rollen som tekniker på Trailblazer Alpha. Inlevelsen blir total.

Den Cthulhu-drypande skräcken som levereras både via tentakler, ockulta riter och skruvade mardrömssekvenser genom spelet, är precis lagom läskig för mig. Även om jag hoppar till vid en del överraskningsmoment, klarar jag av att slutföra spelet på två sittningar och faktiskt njuta av det.

Jag upplever att samtliga inblandade skådespelare levererar på en hög nivå och speciellt David Stanbra som skänker protagonisten sin röst. Detta, tillsammans med det faktum att helheten är väl genomtänkt, gör att jag rekommenderar titeln till alla som är intresserade av krypande skräck, kombinerat med en intressant berättelse. Om du dessutom är ett Lovecraft-fan, blir det bara bättre.