Recension: Monster Hunter Wilds [PS5]

Monster Hunter-serien har varit ett av Capcoms flaggskepp sen den först gjorde entré till PlayStation 2 i mitten av 00-talet. Till en början var det framförallt i hemlandet Japan jakten på de gigantiska bestarna var som mest populärt, men på senare år har serien även byggt upp en rejäl fanskara här i väst. Med Monster Hunter: World (9/10) som släpptes 2018 lyckades man verkligen träffa en guldådra, så det är lätt att förstå hur mycket förväntan som har byggts upp för det alldeles färska Monster Hunter Wilds.

När spelet sparkar igång och jag har skapat såväl min hjälte som min lilla följeslagare befinner vi oss i ett luftskepp på väg mot outforskat land. I tusen år har området varit avskärmat för jägarskrået, den stora organisationen jag tillhör, men nu är det dags att utforska. Väl där dröjer det inte länge innan vi plockar upp den vilsna pojken Nata och får uppleva en intensiv och bombastisk räddningsaktion i öknen som verkligen sätter fart på berättelsen. Mycket av handlingen kommer att kretsa kring områdets befolkning vars byar utsatts för fruktansvärda angrepp. En skräckinjagande och mytomspunnen best visar sig vara involverad, och snart står säkerheten för alla byar i områden på spel. Det hela blir ett perfekt upplägg för jägarskrået.

Efter att ha slagit upp vårt enorma läger (som även fungerar som en slags knutpunkt för lobbyns alla spelare) får jag ge mig ut i de imponerande vidderna. Spelets miljöer är ett av dess starkaste kort, och jag uppskattar hur smidigt utvecklarna har gjort utforskandet genom detaljerade kartor och välstrukturerade områden. Jag kan färdas direkt till mitt mål via kartan, gå till fots eller rida, och när jag gör det sistnämnda har de till och med implementerat en funktion för automatisk ritt så att mitt riddjur tar mig till målet på egen hand. Under tiden kan jag rota i ryggsäcken, samla in föremål eller byta vapen. Det är en smidig funktion som framförallt skiner till när jag ska förfölja flyende monster.

En stor del av spelet handlar såklart om monster, striderna mot dem och bemästrandet av utrustningen som krävs för att besegra dessa ofta enorma bestar. Här kan jag uppleva att spelet (likt flera av sina föregångare) har ett något obalanserat upplägg, vilket jag kommer att återkomma till. Grundprincipen är att min hjälte kan bära ett huvudvapen, men jag kan även förvara ett extra vapen i mitt riddjurs sadelväska. Utöver dessa har jag ett stort utbud av föremål samt ett litet armborst vars ammunition kan bestå av allt från stenar, dynga, nötter och andra saker som påverkar monstren på olika sätt. Jag kan även skapa och använda en hel del föremål i stil med bomber och fällor för att angripa mina motståndare.

Ett av mina största frågetecken kring Monster Hunter-spelen är vad jag upplever som en medveten klumpighet i stridssystemet. Det finns en fascination för gigantiska vapen och i de flesta av fallen är de också så långsamma och otympliga som de ser ut att vara. Slag och kombinationer tar tid att utföra, vapen måste slipas flera gånger per strid och vissa av dem låter en inte ens läka sig utan att först hölstra dem. Det finns såklart en tanke bakom detta som kretsar kring saker som tajming och samarbete, men personligen tror jag att flexibiliteten som finns i spelets övriga rörelseupplägg hade skapat ett bättre flyt i striderna. Med det sagt finns det ändå övervägande positiva egenskaper i dessa saftiga bataljer.

Spelets monster är klockrent designade, och även om vissa av dem blir larvigt enkla med flera spelare så finns det dem som bjuder på strider utöver det vanliga. Beroende på vad det är för sorts uppdrag och upplägg kan jag antingen sikta på att besegra monstren eller fånga in dem. I båda fallen gäller det initialt att puckla på dem ordentligt vilket efter en kort stund ger upphov till svaga punkter i deras försvar. Siktar jag in mig på dessa punkter delar jag inte bara ut extra skada, utan vinner extra resurser i form av avslagna fjäll, tänder, fjädrar och dylikt. Då och då flyr monstren till ett annat område, något som jag fann frustrerande från början men senare ändrade åsikt om. Medan jag spårar upp dem på nytt får jag nämligen möjligheten att fylla på ryggsäcken, slipa till vapnet i lugn och ro samt fila på nya strategier.

Monster Hunter-serien är traditionellt sätt ganska meny-tunga spel, och det här är inget undantag. Det finns mycket på skärmen, och även om det erbjuds stora möjligheter till anpassningar kan det bli väldigt plottrigt, både när det kommer till egenskaper och statistik för min utrustning, men även andra inslag. Oändliga mängder ingredienser, monsterdelar, meddelanden, dialogrutor och symboler gör att det är svårt att hålla koll på allt, men med många timmars spelande växer såklart vanan även här.

Monster Hunter Wilds är på många sätt ett spel för fansen, och visst är ribban kanske lite väl hög för de mer ovana spelarna. Det besitter många (för serien) bra och några mindre bra traditionsenliga drag som trots att de kanske inte passar alla ändå är konsekventa. Jag gillar framförallt hur man har vävt in spelets narrativ i striderna, för även om handlingen stundvis är lite tunn ger den kontext och motivation. Bataljerna som utgör spelets kärna upplevs ibland som lite väl enkla, men den bombastiska känslan många av dem bjuder på är ändå ett imponerande verk. Oavsett om du vill uppleva spelet på egen hand eller tillsammans med dess enorma spelarbas så finns här många uppseendeväckande stunder att uppleva.