Recension: Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin [PS4]

Med Monster Hunter Stories (6/10) färskt i minnet kastade jag mig direkt på uppföljaren, Monster Hunter Stories 2: Wings of Ruin, för att se vilka framsteg som gjordes under de fem år som passerade mellan dessa spellanseringar. Under denna tid tog serien hoppet från Nintendo 3DS till Nintendo Switch och PC, och denna övergång har verkligen hjälpt utvecklarna att etablera en mer solid version av den lovande vision som originalet hintade om.

Spelet börjar under ett festivalfirande i den lilla byn Hakolo som bland annat hyllar områdets beskyddare, Guardian Ratha. Inte helt otippat är denna väktare en gigantisk Rathalos som har bott i närheten av byn i massor av år. Plötsligt beslutar sig dock Ratha att bara flyga iväg, tillsammans med alla andra Rathalos-monster i området, och det blir förstås din uppgift att ta reda på varför detta fenomen uppstår.

Precis som i föregångaren spelar du som en ryttare istället för en jägare, vilket innebär att grundkonceptet från originalet i stort sett är detsamma. Även om du utför din beskärda del av monsterjakt, ligger en hel del fokus på att leta reda på monsterägg som du kan kläcka för att utöka ditt gäng av monsterpolare som kan hjälpa dig under strider.

Striderna i sig är turordningsbaserade precis som tidigare, men utvecklingsteamet har arbetat en hel del med att göra dem mer involverande än i originalet. I grunden handlar mycket om det sten/sax/påse-system som etablerades i originalet, där snabbhet slår kraft, kraft slår teknik och teknik slår snabbhet, men det finns betydligt fler nyanser implementerade nu. Bland annat har nu olika vapentyper olika nivåer av effektivitet beroende på vilket monster du slåss mot, och det blir därför ett viktigt element att skifta vapen i stridens hetta. Det ligger även mer fokus på att attackera specifika kroppsdelar, dels för att kunna få tag i viktiga uppgraderingsresurser, men förstås även för att undvika vissa av de mer brutala attacker som vissa monster kan kontra med.

Det finns även ett bättre flyt överlag i spelet, och det känns inte längre som att jag spelar ett verk som är skapat för att kunna upplevas i 15-20 minuter åt gången. Uppdragen hänger ihop lite bättre och det finns även ett lite rappare tempo i introduktionen av spelmekaniker, vilket var något av ett farthinder i föregångaren. Spelmiljöerna är av förklarliga skäl också större och mer varierade, även om det fortfarande finns en hel del segmentering av områden, grottor och byar som innebär laddningstider. Trots detta är det en gigantisk uppgradering jämfört med föregångaren som tillsammans med nyheterna i stridssystemet absolut lyckas locka mig till att ta ett uppdrag till, eller att utforska ett par monsterbon på vägen hem till byn i hopp om att inkassera sällsynta ägg.

Även om Monster Hunter Stories 2 bjuder på solida uppgraderingar både grafiskt och spelmekaniskt känns det ändå inte som att variationen är tillräcklig för att bära vikten av ett så pass långt spel som det är. Det är inga problem att nå upp till 40 speltimmar, vilket förstås är relativt standard i japanska rollspel, men utvecklingen av spelmekaniker och introduktionen av nyheter avtar ganska fort.

Det finns hela tiden små detaljer att förfina och sträva efter, antingen om det gäller uppgradering av vapen eller rustning, eller när du försöker framkalla den ultimata färdighetskombinationen för ditt favoritmonster. Det kommer dock inte vara något som tilltalar alla spelare, utan kan snabbt övergå till ett nödvändigt ont man behöver gå igenom. Om du är sugen på att hoppa in i serien kan du dock gå direkt på denna betydligt bättre uppföljare, då kopplingarna till föregångaren är relativt få. Det finns definitivt en charm i spelvärlden och i karaktärerna och stora delar av resan bjuder på ganska mycket underhållning om du har tålamod med lite repetition.