Recension: Momodora: Moonlit Farewell [PS5]

I en väldigt liten by under ett väldigt stort träd lever prästinnan Momodora, eller ”Momo” som hennes vänner kallar henne. Fram tills alldeles nyligen har hennes och de andra bybornas liv varit frid och fröjd, men någonting har inträffat som kommer att ställa allt på sin kant. Demoner väller in i området med död och förödelse i släptåg, och ingen vet riktigt varifrån eller varför. Snart visar det sig att en konflikt utan dess like riskerar att drabba hela riket, och Momo ger sig av i jakt på en lösning. Jag har spelat Momodora: Moonlit Farewell.

Spelet är ett metroidvania-äventyr, och trots sitt gulliga yttre bjuder det på en hel del mörka inslag och dramatiska händelser. Momo kommer från en by vars invånare tillber de två månarna, och sägnen säger att världen uppstod efter en brutal strid mellan de båda. Momo misstänker tidigt att de nya händelserna har någonting med sägnen att göra, men för att ta reda på hur behöver jag inte bara utforska världen, utan även bli starkare.

Beväpnad endast med ett heligt löv från det stora trädet, en båge och en läkande bjällra framstår vår hjältinna som relativt lätt utrustad, men det visar sig snart att hon kan dela ut ett och annat kok stryk trots allt. Under spelets gång låser jag dessutom upp en hel del nya förmågor, men även sigill. De sistnämnda är föremål som alternerar beteendet hos min utrustning, ger olika bonusar eller helt enkelt stärker min förmåga. Personligen hade jag kanske inte tackat nej till lite fler vapen och utrustningsdelar, men de som spelet erbjuder gör trots allt jobbet rätt bra som det är.

Världen som Momo lever i är ganska blygsam rent storleksmässigt, men nog finns det en tematisk röd tråd i de lummiga och snyggt animerade skogsmiljöerna. Jag färdas smidigt fram, och även om jag då och då springer på en demon eller två så flyter det på väldigt bra. Som traditionen lyder för spel i den här genren finns det gott om hemligheter dolda i vegetationen, och med varje ny förmåga blir det ett återbesök eller två på de flesta ställen. I utbudet av saker jag kan hitta finns bland annat inburade älvor som behöver räddas, bär som ökar mina attribut och små varelser som kan hänga med som följeslagare. Det är en lagom mängd föremål och det blir aldrig direkt tjatigt att leta efter dem.

Som nämnt finns det till och från demoner som vill ställa till med bråk, och det är då lövet och bågen åker fram. Lövet vars roll är det som närstridsvapen funkar relativt bra, men dess räckvidd kombinerat med väldigt explosiva animationer gör det stundvis svårt att se vad som händer på skärmen. Bågen är desto mer lättanvänd, och jag gillar hur väl de två vapnen samspelar med varandra mot spelets varierade monsterutbud. Har jag full uthållighet när jag avfyrar bågen blir skottet dessutom extra starkt, en förmåga som gör att jag håller lite extra på skotten tills jag är säker på att träffa.

Spelets stundvis mörka handling är intressant, och jag gillar verkligen att man har valt att inkludera inslag som annars kanske inte hade passat i ett spel av den här stilen. Därför är det lite synd att man inte fyller ut berättelsen särskilt mycket och lever upp till dess potential. Det pratas om gudar, traditioner och avlägsna platser, men i de flesta av fallen förblir de bara ord eller inslag som berörs väldigt blygsamt i förbifarten. Om viktiga händelser och dialoger hade presenteras lite mer visuellt och ingående hade handlingen gått från bra till riktigt bra, det är jag övertygad om.

Gillar man metroidvania-genren är det här definitivt en titel jag tycker att man ska slänga ett öga på. Det är ett underhållande äventyr med trevlig stil som kompletteras av stämningsfull musik och ett intressant tema.