Recension: Metro Exodus [PS4]

När vi tittar tillbaka på FPS-genren de sista tio åren finns det två spelserier om sticker ut från mängden. De vågar gå sin egen väg och inte följa samma gamla mall som spel som Call of Duty och Battlefield lagt grunden för. Dessa två serier är Borderlands och Metro.

Nu är det dags för Metro Exodus att knyta ihop den postapokalyptiska berättelsen och avsluta Metro-trilogin.

Tidigt i spelet framkommer att allt vi vetat hittills är en lögn. Moskva är inte alls den sista överlevande staden, utan det finns andra människor där ute som fortfarande är vid liv. Artyom beger sig ut tillsammans med sin fru och soldatvänner för att utforska och försöka hitta den ryska regeringen som måste finnas där ute någonstans. Med hjälp av ett tåg, som också fungerar som bas, beger de sig ut på en resa runt i Ryssland för att upptäcka sanningen om vad som har hänt.

Metro har genom två spel varit synonymt med trånga gångar, mörker och ständigt låg ammunition. Nu får vi plötsligt ett spel där vi har en öppen värld att utforska. Till en början är det en annorlunda upplevelse men snart infinner sig den typiska Metro-känslan, trots de nya omgivningarna.

Varje nivå är en stor öppen värld där du kan välja vad du vill utforska. Via en karta ser du vilka punkter som är av intresse och vad som krävs för att ta sig vidare. I dessa öppna områden finns det dock en hel del grottor, bunkrar och andra platser att undersöka, och snart befinner jag mig som spelare under ytan igen. I ett beckmörker med alldeles för lite ammunition, för lite medicin och en lampa som är på väg att dö.

Samtidigt som jag hör hasandet av mutanter runt omkring, och skräcken kommer tillbaka. Utvecklarna är väldigt skickliga på att skapa en klaustrofobisk känsla där jag alltid känner mig i underläge och kämpar med mina sista resurser för att ta mig vidare. Detta gör dock känslan när man kommer ut och har klarat sig är desto skönare.

Det finns dock gott om fiender även i de mer öppna områdena. Där finns både människor och mutanter som vill döda dig, och oaktsamhet kan snabbt bli din död. Jag fick snabbt betala priset när jag lite oförsiktig gick in i ett nytt område och snabbt omringades av ett grupp muterade djur. Det gäller därför hela tiden att sig för och undvika konflikter till varje pris, och när du väl går in i strid bör du se till att ha en plan.

Du kan också välja om du vill vara ute på dagen eller kvällen. På dagen finns det mindre antal mutanter men det kryllar å andra sidan av banditer. På kvällen är situationen tvärtom, men mörkret kan vara till din fördel. Det beror lite på vilken typ av spelstil du trivs med. Själv fördrar jag att smyga runt på natten och sticka kniven i folk för att spara ammunition.

Berättelsen är något förutsägbar men ändå intressant och finstämd. Det är på något sätt en naturlig utveckling av det vi har sett och upplevt genom de två föregångarna. Metro-spelen har aldrig har haft svårt att skapa bra stämning men här lyckas man verkligen ta detta ytterligare en nivå och väver även in en del svåra beslut.

Första nivån utspelar sig vid Volga, där vi möter en by av troende som anser att all elektronik är djävulens verktyg och ser ner på Artyom och hans vänner. Det finns dock även banditer i området som tar dessa bybor tillfånga. Skall du försöka rädda dem och använda delar av din redan begränsade resurser?

Jag gillar verkligen Metro Exodus. Det är ett spel som tar det bästa av de två tidigare titlarna och bygger vidare på dessa. Ett värdigt avslut på trilogin för att komplettera ett par av demer underskattade titlarna under 10-talet.