Recension: Metal Slug Tactics [PS4, PS5]

SNK:s gamla spelserie Metal Slug är minst sagt en veteran när det kommer till sidoscrollande skjutare. I snart trettio år har serien underhållit med sin intensiva action, höga svårighetsgrad och lustiga slapstick-humor. Serien är något av en udda fisk, men den har verkligen lyckats med att skapa sig näst intill kultstatus bland oss spelare. Genom åren har studion experimenterat lite med spelen och börjat utforska även andra genrer att applicera konceptet på. Ett av dessa spel är Metal Slug Tactics, och jag har testat detta nya äventyr.

Metal Slug Tactics är en turordningsbaserad implementering av den gamla skjutarserien på ett rutnät, och tillsammans med inslag av rollspel och roguelike blir det ett vilt koncept, och det behövs inte många minuter innan mina ögonbryn åker upp i pannan av det annorlunda upplägget. Som tur är håller seriens numera klassiska visuella stil och tuffa soundtrack mig i handen under de första förvirrade stegen.

Precis som i de andra spelen är handling och narrativ något som ligger långt ner på prioriteringslistan. En krigsherre lever rövare, och med sin fenomenala ”övertalningsförmåga” har han inte bara lyckats organisera en hel armé av soldater, utan även rekryterat lokalbefolkningen och (hör och häpna) en hord med övernaturliga väsen. Metal Slug-gänget med de klassiska hjältarna Marco, Fio, Eri och Tama i spetsen kan såklart inte acceptera detta, och snart är en motaktion i full gång. Tillsammans med ett helt gäng vänner ska vi sätta stopp för konflikten.

En spelomgång börjar i gängets ösiga högkvarter, där jag utöver att välja vilka jag ska ha med mig även kan låsa upp nya förmågor och vapen-set. Varje karaktär har unika förmågor och funktioner, vilket öppnar upp för varierande strategiska möjligheter. Under uppdragens gång kan jag tjäna in erfarenhetspoäng och valuta att låsa upp och uppgradera mina karaktärers egenskaper och utrustning. Det är ett lättsamt och överskådligt system, och jag uppskattar hur spännande det är att testa sig fram genom slagfälten i jakten på de riktigt vassa kombinationerna.

Innan jag kommer in i strid studerar jag en karta där ett antal olika uppdrag görs tillgängliga för mig. Utöver att nivåerna ser annorlunda ut jämfört med varandra har de även olika mål (och delmål) samt belöningar om jag klarar dem. Belöningarna är nyckeln till framgång då de kan förse mina hjältar med välbehövlig ammunition, extra erfarenhetspoäng, extraliv eller en och annan tankvagn. Tillsammans med målen gör detta valet av uppdrag till ett viktigt beslut, och jag sätts ofta på att försöka prioritera vad som blir det bästa draget. Misslyckas jag på ett uppdrag är det game over och jag skickas tillbaka till högkvarteret för en ny omgång. Lyckas jag däremot klara tre uppdrag möter jag snart en boss, vars nederlag låter mig fortsätta till nästa område.

Striderna är det mest intressanta inslaget i spelet, och utvecklarna har gjort sitt bästa för att överföra de tvådimensionella skjutar-koncepten till de isometriska nivåerna. Upplägget bygger på ett antal nyckelfunktioner som alla synkar förvånansvärt väl. Varje karaktär har utöver en hälsomätare även siffror som representerar adrenalin samt momentum, två faktorer som låter mig utföra specialhandlingar respektive undvika fiendernas attacker. För att representera spelets genremässiga rötter bygger systemet därför på att hålla sina karaktärer i rörelse så mycket som möjligt. Ju längre jag förflyttar min karaktär, desto mer adrenalin och momentum belönas jag med. När jag är färdig med truppförflyttningarna är rundan över, och motståndarens tar vid.

Samtidigt som jag bygger upp mina värden behöver jag hålla ett öga på mina figurers placering. Varje specialförmåga och vapen har sitt mönster att förhålla sig till på slagfältet, vilket göra att jag allt som oftast får göra riskavvägningar mellan offensiva och defensiva beslut. Placerar jag dessutom karaktärerna på ett sätt som gör att deras attackmönster korsas kan jag utföra en synkroniserad attack för extra skada. På nivåerna finns det ofta saker att interagera med, vilket leder till oerhört tillfredsställande situationer där jag exempelvis kan detonera en krut-tunna eller spränga bort en vägg för att möblera om slagfältet.

Lyckas jag klara mig igenom en hel spelomgång och besegrar slutbossen så återvänder jag till basen för att påbörja ett nytt äventyr, fast nu med lite nya karaktärer eller mynt att låsa upp saker för. Här kan jag känna att äventyret känns något rumphugget och jag hade önskat att varje omgång kanske kunde förlängas något eller fyllas ut desto mer.

Metal Slug Tactics är något av ett Frankenstein-experiment som lyckas med målet att förvalta seriens arv samtidigt som det vågar utforska nya horisonter. Det är ett spel som inte bara bjuder på visuell underhållning i sann Metal Slug-anda utan även strategisk tyngd på en relativt balanserad nivå. Personligen har jag väldigt kul med det här spelet, och jag tror att det kommer att falla väl i smaken hos såväl gamla fans som nya rekryter.