Recension: Metal Gear Solid V: Ground Zeroes [PS4]

Vinden blåser i regnkapporna och vätan dryper om kläder och kroppar. Redan från start är det klart att Metal Gear Solid V: Ground Zeroes är ett visuellt kraftpaket.

Allt från hur skådespelarnas anletsdrag återskapats till de majestätiska vyerna förtrollar, men det dröjer inte länge innan det vänder sig i magen. Barnsoldater, tortyr och våldtäkt är kryddor som seriens regissör Hideo Kojima ogenerat blandar i historien.

I detta korta äventyr – Ground Zeroes är närmast en prolog till kommande The Phantom Pain, och huvuduppdraget tar en dryg timme att avklara – hinner så många obehagliga element avverkas att eftertexterna lämnar en känsla av tomhet. Kojima klampar in i mycket känsliga områden i samma takt som antihjälten Big Boss tassar sig in i den hemliga amerikanska militärbasen Camp Omega där han ska rädda två fångar.

Spelet är förlagt till en liten yta med väldigt stora möjligheter. Här finns betydligt fler valmöjligheter än i tidigare Metal Gear-titlar både i vilken rutt man väljer och hur man går tillväga. Den klassiska metoden är förstås att hålla sig till skuggorna och försöka ta sig osedd till målet med hjälp av list, tålamod och bedövningspilar. Något som blir lite extra nervigt av att fienderna inte längre är utmärkta på radarn utan måste taggas med hjälp av en kikare.

Camp Omega är inte stort i spelmått mätt, men det finns ändå en stor variation av vägar att vandra.

Men Snake (nu med ny, och betydligt mindre överspelad röstskådis i form av Kiefer Sutherland) har också förvandlats till något utav en riktig actiongubbe. När larmet ljuder är det inte längre game over. Han har lärt sig hantera automatkarbiner som en annan Call of Duty-soldat och kan utan problem meja ned horder av vakter om den tysta metoden går snett. Faktiskt är det betydligt enklare att bara peppra på som om morgondagen inte fanns för om motståndet blir för svårt går det bara att springa bort en liten bit och ligga lågt tills fienden slutat bry sig om drivorna av döda kroppar.

Det finns också raketkastare, pansarfordon och luftvärnskanoner att ta till, så för den mer otålige finns det gott om möjlighet att förvandla hela Camp Omega till en massgrav. Kanske är det ett försök att nå en bredare målgrupp, men jag har svårt att tro att det lyckas eftersom själva skjutmekaniken inte är mycket att hänga i julgranen – den osar arkadaction i stil med Uncharted och passar inte alls in i Metal Gear-världen. Dessutom får man lägre slutpoäng och färre belöningar om vapnen får lov att tala.

Kanske är det ett sätt att försöka få spelaren att ta det lite lugnt. Smygdelen är nämligen betydligt bättre, och roligare än någonsin med hjälp av de många valmöjligheterna. Faktum kvarstår ändå att det, på gott och ont, påminner mer om Splinter Cell än tidigare spel i serien.

Snake tackar inte nej till att ta kål på motståndarna på nära håll.

På vägen berättas en ryckig historien med hjälp av kassettband, förhörda fiendesoldater och instruktioner över komradion. Rent kronologiskt är Ground Zeroes en direkt uppföljare på PSP-spelet Peace Walker (som numera också finns i högupplöst version för PS3), men om du i likhet med undertecknad inte spelat detta finns det ett oändligt djupt bakgrundsmaterial av ljuddagböcker att gå igenom. Detta tar gissningsvis lika lång tid som att klara av spelets kampanjläge.

Resultatet blir förvirring. Det sägs ofta att Hideo Kojima inspirerats mer av Hollywood än spelhistorien, men få långfilmer kan kosta på sig så mycket snurrigt berättande som Metal Gear-serien. I vanliga fall vägs det upp av att spelen har tio timmar eller mer på sig att löpa linan ut. Under Ground Zeroes futtiga timme hinner handlingen bara ta myrsteg framåt och jag är i princip lika ovetande när uppdraget är slutfört.

Just därför blir svårhanterliga saker som sexuellt våld och fysiska övergrepp väldigt svåra att bolla. I GZ blir jag så abrupt konfronterad av ämnen som kräver sin tid. Jag är för att spel ska få skildra alla sidor av mänskligheten, hur smutsiga dessa än må vara, men Kojima reder aldrig ut varken de drabbades trauman eller förövarens tankar. Istället blir det bara en kalldusch för mig som spelare och en anledning för Big Boss att bli skitförbannad och utkräva hämnd.

Snake är superjätteledsen för att de onda är så taskiga mot hans vänner, det är det som motiverar honom.

Min förhoppning är att Metal Gear Solid V:s andra del The Phantom Pain ska reda ut detta. På samma sätt hoppas jag att det spelet kan infria löftena som den kreativa öppna spelvärlden, den makalöst vackra spelmotorn och det välbyggda smygsystemet andas.

Tyvärr stannar det vid ett teknikdemo. När berättelsen är avklarad finns det ett gäng sidouppdrag där Camp Omega ska infiltreras på nytt fast med nya mål, och inget ont med det. Ett spel behöver inte vara långt för att vara bra, men Metal Gear Solid V: Ground Zeroes känns taget ur sitt sammanhang och som en lösryckt, ensam enhet håller upplevelsen inte hela vägen – särskilt inte när det gäller det narrativa.