Recension: Mekazoo [PS4]

Möjligheten att välja mellan ett gäng hjältar med olika egenskaper i spel är inte nyskapande, men däremot brukar det fungera bra för min del. Mekazoo är The Good Mood Creators första titel på marknaden; ett plattformsspel där hjältarna är mekaniska djur med särskilda förmågor.

Likt en gorilla i Donkey Kong Country, kastas jag in i äventyret; bokstavligen skjuten ur en kanon. Jag kontrollerar ett metalliskt bältdjur vilket kan rulla ihop sig till en boll för att ta sig fram riktigt fort, i bästa Sonic-stil. Redan under första nivån känner jag mig som den snabba, blå igelkotten när jag rullar igenom looparna i en hiskelig fart.

Spelets upplägg är ganska lättbegripligt; jag behöver bara ta mig till slutet av varje bana för att komma vidare, men någon enkel åktur är det definitivt inte. Varje nivå är noggrant konstruerad för de djur jag har med mig och emellanåt blir det riktigt klurigt. Den färgstarka och kontrastrika designen är något jag är förtjust i; så långt mina ögon kan se beskådar jag fauna och teknologi i en härlig kompott.

För samlare har det här äventyret en del att erbjuda, eftersom dolda kristaller finns gömda på banorna och med dessa kan jag köpa nya färgpaletter åt mina djur. Att undvika döden på en nivå är en riktig utmaning men lyckas jag med bedriften får jag en medalj, och ytterligare en om jag klarar av banan inom en viss tid. Att vinna dessa medaljer är riktigt svårt, och för troféjägaren gäller det att slipa på personbästa hela tiden!

Här kommer Ru i Sjumilaskog – äh, det var visst fel saga.

Emellanåt begränsas mitt val av djur i nivåerna. En tavla indikerar de två jag får använda och sedan följer en utmanande session där jag vid rätt tillfälle måste byta djur för att ta mig förbi ett hinder, något som görs genom att trycka på rätt knapp. Bytena pågår ofta och i ett högt tempo där det är lätt att göra misstag, och en liten blunder kan kosta mig livet – ganska väntat för genren.

Ju längre fram i Mekazoo jag kommer, desto fler djur kan min bälta låsa upp för att komma vidare i äventyret. Skillnaderna mellan de fem hjältarna är stora, och jag tänker tillbaka till Master System-klassikern Psycho Fox där jag också kunde styra djur med olika styrkor. Det är roligt att svinga sig genom luften med grodans tunga eller att klättra upp för klippor med pandan, och deras kontrollscheman är riktigt bra. Det svarta fåret är dock kängurun; det studsande pungdjuret som kan hoppa högt men kräver att jag tajmar knapptryckningarna exakt rätt. Det är mycket krångligt att få till en bra kombo med många skutt, särskilt när jag ska hoppa uppför två väggar bredvid varandra.

De stora robotbossarna ser tuffare ut än vad de egentligen är.

I slutet av varje värld väntar en stor, mekanisk boss med aptit för små plåtdjur. Trots att varje boss ser häftig och farlig ut, är de inte alls svåra. Jag använder mig av det klassiska ”tre träffar och bossen är död”-tricket, vilket tyvärr funkar alldeles utmärkt. En önskan om tuffare strider ploppar upp i mitt besvikna huvud.

Mekazoo är ett charmigt plattformsspel med fartfyllda nivåer och gulliga djur i skinande metall, och jag kan absolut rekommendera det till fans av genren. Det är en bra start för The Good Mood Creators, men inför deras nästa projekt hoppas jag på bättre kontroll och svårare bossar.