Recension: Megadimension Neptunia VII [PS4]

Om det är något jag lärt mig att förvänta mig av Hyperdimension Neptunia-serien, då är det en varsam strävan mot förnyelse. Visst bjuder sidospåren på vitt skilda upplevelser, men när jag tänker på huvudserien är det inte mycket nytt som introduceras mellan iterationerna.

När serien tar steget till PlayStation 4 är förhoppningarna höga och redan innan jag startar spelet ser jag framför mig bländande vacker grafik och videosekvenser av den stilfullt polerade, japanska standarden. Jag längtar också efter ett nytt stridssystem, kanske ett nytt sätt att utforska världarna och kanske något annat som Idea Factory petat in i denna version.

Återigen är livet på tok för lugnt för våra kvinnliga protagonister i världen Gamindustri, och återigen dras huvudpersonerna plötsligt in i nya dimensioner och alternativa världar. Allt börjar med att Neptune och Nepgear förflyttas till en riktigt mörk värld, mitt under fenomenet kallat ”CPU Shift Generation” – något som återspeglar den nya generationen spelkonsoler i verkliga livet.

I den nya dimensionen förlorar gudinnorna förmågan att förvandla sig till de mäktiga cybergudinnorna. De har inte längre några medborgare eller entusiaster som ser upp till dem och ger dem energi; därför måste de klara sig i sina normala tillstånd. Snart stöter de på Uzume Tennohboshi som verkar vara den enda aktiva kämpen i dimensionen och inom kort korsas även vägarna med Arfoire, spelseriens ständigt återkommande nemesis.

I Megadimension Neptunia VII  är berättelsen uppdelad i tre delar där vi får följa olika konstellationer av CPU-gudinnor och deras äventyr. Självklart bjuds det en hel del arbete utanför slagfältet; jag skickar ut spanare till nya stridszoner för att bättra på oddsen, och bygger nya vägar och skapar ny utrustning till min stridande grupp.

Men vi är riktigt snygga som stillbilder, eller hur? Vem är fisken förresten?

Precis som i tidigare iterationer i spelserien haltar även detta spel på det visuella planet. Grafiken som bjuds, skulle lika väl ha kunnat levererats av förra generationens hårdvara. Visserligen upplever jag en märkbar uppgradering från de tre andra spelen och i slutänden är det ändå funktionellt.

Det som alltid har lockat mig i äventyren med Neptune och Nepgear är den försiktiga, humorstinna kritiken till spelbranschen – något som lyser igenom klart även i denna utgåva. När det kommer till röstskådespelarnas insatser, är de av hög kvalitet som förväntat. Innan spelet släpptes, tvingades jag dock att genomlida dialoger på engelska – något som jag har väldigt svårt för. Det japanska språkpaketet finns dock tillgängligt som en gratis nedladdning i skrivande stund.

För att vara ett spel som tar upp mer än 7 GB lagringsutrymme, konstaterar jag något besviket att mindre än hälften av dialogerna levereras som talad dialog; resten måste jag läsa och trycka på kryss för att ta mig förbi. Jag tycker också att det är ganska trist att de flesta fiender återanvänds från tidigare spel, både när det gäller utseende, ljud och attackmönster. För att spä på min svaga frustration upptäcker jag ganska snart att många nivåer är kopierade rakt av från föregångarna.

Självklart glänser Megadimension Neptunia VII på andra sätt än grafik och progressivt nytänkande. Stridssystemet är förfinat och känns lite snabbare och mer aggressivt eftersom jag slipper bryta ned fiendernas försvar innan jag ger mig på deras hälsopoäng, något som varit ett genomgående moment i tidigare spel. Utmaningen är av det traditionella slaget där CPU-gudinnorna är farligt underlägsna i början men som efter en stunds nötande sopar banan med fienderna och får striderna att kännas löjligt enkla.

Trängs inte! Vi måste sprida ut oss för att inte få storstryk!

Till nyheterna hör även bossar av det enorma slaget där striderna utkämpas i en alternativ dimension. Här gäller det att inte bara vara taktisk med specialattacker, utan jag måste även sprida ut gudinnorna på olika plan för att inte alla ska krossas på samma gång av de fullständigt brutala attackerna som bossarna delar ut. I dessa stora strider är det även viktigt att placera ut hjältinnorna enligt vissa mönster för att aktivera kombinationsattacker med två till fyra inblandade. Attackerna är av olika styrka beroende på vilka karaktärer du har parat ihop och hur väl de passar ihop – en funktion som påminner om det sociala samspelet i The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (8/10).

Megadimension Neptunia VII bjuder på en hel del nya ingredienser som jag välkomnar med öppna armar till serien men det räcker inte rikigt. Jag upplever det oblyga återanvändandet av gamla resurser som aningen skamligt – visst är det trevligt att känna igen sig men att spela om en nivå från ett fyra år gammalt spel? Nej, om jag ska falla hårt för ett spel i detta universum, kräver jag faktiskt mycket mer. Men visst är det nästa del i Hyperdimension Neptunia-serien, det är det ingen tvekan om!