Recension: Mega Man Legacy Collection 2 [PS4]

En av historiens mest välkända spelhjältar är utan tvekan Mega Man; den tappre roboten som ständigt kämpar mot ondskefulle Dr. Wily och hans hejdukar. Spelutvecklarna Capcom släppte samlingen Mega Man Legacy Collection för ett par år sedan, med de sex NES-titlar den blå bombaren blev en evig ikon med.

Nu har en ny samling lanserats, denna gång inkluderas del 7 upp till 10 i Mega Man Legacy Collection 2.

Mega Man 7 släpptes tidigt till Super NES 1995 och blev bortglömt fort efter Mega Man X framgångar till samma konsol. Trots den vackra 16-bitsgrafiken och okej musik märker jag snabbt att sjuan känns som ett hastverk. Att kämpa mot jobbiga fiender är precis som det ska vara i den blå bombarens äventyr, men det pinsamma tempot sinkar min framfart rejält och tyvärr är banorna förfärligt tråkiga. Det hjälper inte att uppladdningen av Mega Bustern tar extremt lång tid heller med tanke på att jag måste förlita mig på den ganska ofta.

Gigantiska robotvalar som skjuter fågeldroider? Bara i Mega Mans värld.

Mega Man 8 kom ut till PlayStation året efter sin föregångare och är mycket bättre. Den underbara stilen och en 32-bitars färgpalett gör del åtta till ett visuellt mästerverk, tillsammans med ett genuint förbättrat tempo och adrenalinpumpande bataljer får spelet att kännas mer utvecklat. Men sedan det fjärde spelet har Dr. Wilys robotmästare varit mestadels fantasilösa och så är fallet även här.

Efter tolv års lång frånvaro gjorde Capcoms blå maskot en storstilad återkomst i ett av hans allra bästa spel: Mega Man 9. Spelstudion gick tillbaka till 8-bit audiovisuellt och känslan av nostalgi blev total när jag fick lyssna på de gamla ljudeffekterna i ett nytt äventyr. Samlingens bästa spel bjuder på stenhård men rättvis utmaning och de åtta bossarna är färgstarka. Jag älskar musiken i det nionde spelet, eftersom de låter både gammaldags och nyskapande på samma gång, särskilt Tornado Mans och Splash Womans nivåer. För första gången kan jag kontrollera Proto Man och han har tagit över sin blålackerade brors Mega Buster och även glidningen, vilket ökar spelets livslängd ännu mer.

Jag blev överraskad att Mega Man 10 dök upp två år senare och likt nian följer det NES-spelens struktur. En nyhet är att jag kan välja svårighetsgrad, och den enklaste gör spelet till en utmärkt titel för nybörjare. Däremot är spelet lite för kort, och även om banorna är faktiskt underhållande tycker jag att utvecklarna hade behövt lägga mer krut på bandesignen. Dessutom tar bossrobotarna ett steg tillbaka till det något fantasilösa stadiet, och trots att Sheep Man har lite karisma saknar det övriga fiendeutbudet utstrålning.

Det ska alltid finnas en eldgubbe med i Mega Man-spelen. Alltid.

Likt förra kollektionen och även The Disney Afternoon Collection (8/10) har originalspelen bibehållit sin klassiska stil, både när det gäller bild, ljud och upplägg. Utöver det vanliga spelläget finns det även utmaningar vars syfte är att verkligen testa mina gränser för både kunskaper och tålamod. Dessutom finns ett museum där jag kan beundra de vackra konceptbilderna från varje titel och även lyssna på musiken i biblioteket.

Mega Man Legacy Collection 2 är en underhållande kvartett med den blå bombarens äventyr, men jag tycker samtidigt att det känns onödigt med två kollektioner istället för en paketering av alla tio spel. Fyra titlar känns lite otillräckligt och jag anser att Capcom borde ha tagit med exempelvis det relativt okända Mega Man Soccer, eller till och med vågat färdigställa det nedlagda Mega Man Universe. Balansen mellan de befintliga delarna är ojämn, men åtminstone 75 procent av innehållet är underhållning i hög klass, och jag tröttnar inte på Mega Man i första taget.