Recension: Mega Man 11 [PS4]

Jag älskar Mega Man. Redan som liten parvel blev jag stormförtjust i en hel genre tack vare den magiska plattformsperfektion som den blå bombarens tidiga äventyr briljerade med. Än idag har ytterst få sidoskrollande actionspel ens kommit i närheten av samma spelglädje som dessa legendariska skatter från 80- och 90-talet sprudlar av, trots många försök.

Till skillnad från seriens senare delar tar Mega Man 11 ett par steg in i framtiden, och överger den nostalgiska åttabitarsestetiken som väckte nytt liv i genren för tio år sedan. Miljöer och karaktärer är nu uppbyggda med tredimensionell grafik istället för pixlar, musiken framförs inte längre av ett ljudchip från åttiotalet och vår hjälte har utrustats med ett par helt nya förmågor. Under ytan återfinns lyckligtvis samma tidlösa design med silkeslen kontroll, den har bara fått en ny inramning.

Även om det tar en stund att vänja sig vid den nya estetiken känns den ändå serien trogen, och passar perfekt in i det klassiska actionupplägget. Det är alltid tydligt var plattformar slutar och exakt vilka delar av skärmen jag ska undvika. Mitt enda problem med den nya stilen är att musiken tappat attityd och mest håller sig i bakgrunden. För en serie som Mega Man är detta ett stort minus, där de rockiga men ödesmättade melodierna alltid spelat en central roll i upplevelsen.

Kon-trollen sitter exakt där den ska och banorna går som på räls…

En kul nyhet är att vår hjälte utrustats med en ny förmåga där han under några sekunder åt gången antingen kan sakta ned tiden eller få extra krut i sin armkanon. Då bandesignen ständigt har dessa relativt simpla hjälpmedel i åtanke, bjuds det på hysteriskt stressiga situationer där det verkligen gäller att tajma användandet av dessa rätt. Jag glömde själv bort att nyttja de nya krafterna ganska ofta i början av äventyret, men när jag väl vande mig vid dem fick banorna ett helt annat flyt och ett imponerande tempo.

De åtta robotmästarna vars banor du kan tackla i valfri ordning håller hög kvalité rakt igenom. Att lära mig studsa omkring i Bounce Mans hoppborg utan att fara runt som en förvirrad flipperkula känns kreativt och roligt, medan de vandrande dynamitgubbarna på Blast Mans bana är kul att leka med tills de råkar detonera en förödande kedjereaktion. Bossarna har precis som Mega Man utrustats med förmågan att manipulera sin styrka och snabbhet under korta stunder, vilket bidrar till mer spänning i striderna, även om just dessa element gör deras attackmönster lite onödigt svåra att läsa av.

Helt enligt traditionen får jag behålla bossarnas unika vapen när jag besegrat dem, och det blir som ett roligt pussel att lista ut vilka attacker som fungerar bäst mot vilka fiender. Arsenalen bjuder på påhittig variation, med allt från simpla spjutstötar till stora salvor med gummiskott som studsar över hela skärmen. Jag uppskattar dessutom att det går snabbare än någonsin att växla till valfritt vapen tack vare högerspaken och dedikerade knappar, vilket uppmuntrar mig till att testa alla olika förmågor mycket oftare än tidigare.

Det är viktigt med skyddsglasögon när man går på raveparty med dödslaserstrålar som discoljus…

I slutändan är det dock den precis lagom elaka bandesignen som stjäl showen. Utmaningen lyckas hela tiden vara perfekt balanserad så att jag aldrig vill ge upp ens när passager känns omöjliga att överleva. Efter ett förlorat extraliv och någon svordom eller två, biter jag ihop och försöker igen tills hela banan sitter i ryggmärgen. Allt handlar om att lära sig spelets mönster, och banor som kändes hopplöst svåra vid första försöket rusar jag snart igenom som om de vore härliga hinderbanor efter några försök.

Att Mega Man 11 är en värdig uppföljare som definitivt har sin plats i serien känns oerhört kul att bekräfta. Titeln håller hårt i alla traditioner, men vågar ändå ta några steg bort från originalmallen utan att gå vilse. Det kanske inte överträffar alla förväntningar, men bjuder på ett fantastiskt härligt flyt samt en stenhård attityd.