Recension: MediEvil [PS4]

Det är lite knepigt att recensera nyversioner av gamla spel. När en nytolkning gjort om allt från grunden och enbart behållit känslan och berättelsen från källmaterialet är det lättare, som i fallet med Resident Evil 2 (10/10) och Final Fantasy VII Remake. Men när bandesign och spelmekanik är identisk med originalet och det bara är estetiska förändringar som skett, blir det mer som att recensera ett retrospel och jämföra det med dagens modernare utbud. Ganska orättvist med andra ord.

MediEvil tillhör den senare kategorin. Audiovisuellt har det skett en helrenovering, vilket får den ranglige riddaren Fortesques återuppvaknande att se ut och kännas som ett nytt och fräscht spel. Men när jag börjar springa runt på första banan och tvingas slåss mot andra odöda framgår det snabbt att det är ett ganska stelt PlayStation-spel från 1998 jag spelar, det har bara fått låna sitt lillasyskons betydligt snyggare kläder.

Då jag aldrig spelade originalet har jag inga nostalgiglasögon som förskönar min bild av äventyret. Dessvärre verkar utvecklarna ha haft sådana på sig när de diskuterade om någonting mer än grafik och ljud behövde uppdateras i nyversionen, och fattade det dumdristiga beslutet att så inte var fallet. Jag håller absolut inte med.

Exempelvis är stidssystemet helt bedrövligt. Mina fiendemöten går oftast ut på att jag jagas runt i cirklar i väntan på att min specialattack ska laddas upp gång efter gång. Alternativt svingar jag mitt vapen som en galning och hoppas på att min livmätare är större än den våg av levande döda jag ställs emot. Visst går det att blockera slag med min sköld, men den är bräcklig och går snabbt sönder om jag använder den på ett vettigt sätt.

Rejält frustrerande är även att det helt saknas kontrollpunkter på banorna. Det händer på tok för många gånger att jag trillar ned för någon plattform eller förlorar mot någon boss, och tvingas starta om från början av nivån. Att livmätaren aldrig fylls på mellan uppdragen gör inte saken bättre, vilket leder till förödande svårighetstoppar på sektioner som egentligen inte är tänkta att vara särskilt utmanande.

Jag blir irriterad på att kameran är så närgången att det nästan känns genant, samt att kontrollen är klumpig och oprecis. Först när jag försöker bortse från dessa frustrationsmoment upptäcker jag till slut den charm som originalet måste ha haft; det som legat till grund för att den här nyversionen överhuvudtaget skulle bli av.

Att springa runt på de tajta banorna och lösa finurliga pussel eller leta efter spännande hemligheter är underhållande även idag. Det är stor variation på de olika nivåerna och mysterierna vilket gör att äventyret aldrig känns enformigt. Stämningen och humorn är dessutom ett stort plus, även om tempot känns lite väl långsamt och styltigt jämfört med dagens spelutbud.

MediEvil är långt ifrån ruttet, det är bara väldigt opolerat. Hade utvecklarna inte haft sådan övertro på originalet och istället valt att renovera flera spelmekaniska delar, hade det här kunnat bli riktigt bra. Det råder inga tvivel om att detta ändå är den bästa versionen av MediEvil år 2019. Tyvärr är äventyret inte tillräckligt tidlöst för att nya spelare ska välja Fortesques resa framför dagens uppsjö av mer kompetenta äventyr.