Recension: Master Detective Archives: Rain Code Plus [PS4, PS5]

En av de stora fördelarna med att recensera spel är att man förr eller senare behöver vidga sin komfortzon och ta sig an något som man normalt sett kanske inte hade plockat upp i butiken. För min egen del är det klarast lysande exemplet på detta när jag fick Danganronpa: Trigger Happy Havoc (8/10) på mitt recensionsbord, som visserligen inte var min allra första visuella roman, men det cementerade verkligen mitt intresse för genren.

Förra året dök det upp ett nytt spel från Too Kyo Games, vilket är en studio som består av talanger som har erfarenhet av både Zero Escape-serien och Danganronpa-serien, och det låter ju förstås något som jag skulle sluka upp med hull och hår. Det tidigare Nintendo Switch-exklusiva spelet har nu slutligen tagit steget till andra plattformar, och jag har kikat närmare på vad Master Detective Archives: Rain Code Plus har att erbjuda.

På ett nästan traditionsenligt vis börjar berättelsen med att vår protagonist vaknar upp med total minnesförlust. Han vet inte vem han är, var han är eller vad som har skett för att orsaka denna situation. Sakta men säkert börjar han pussla ihop att hans namn är Yuma Kokohead och att han befinner sig i ett förvaringsrum på en tågstation. Han misstänker även att han är en del av organisationen WDO, vilket står för World Detective Organization, och att han har fått ett uppdrag att bege sig till staden Kanai Ward för att genomföra utredningar.

När han skyndar sig ombord på expresståget till Kanai Ward där de andra WDO-medlemmarna väntar visar det sig dock att ingen känner igen honom, och det finns antydningar om att någon av detektiverna är en mullvad. Händelserna eskalerar kvickt och snart börjar folk dö på löpande band medan det förarlösa tåget tuffar på mot Kanai Ward. Just ja, nämnde jag att Yuma dessutom är besatt av en dödsgud vid namn Shinigami som sakta men säkert börjar göra sin närvaro känd? Denna dramatiska och smått skruvade prolog lägger tydligt ribban för vilka klurigheter som väntar och det finns definitivt gott om ögonblick som vänder upp och ner på förväntningar, i sann Danganronpa-anda.

Det går att finna likheter i den övergripande strukturen med denna spelserie också. Ofta är kapitlen uppdelade i en relativt fri sektion, där du pratar med folk och gör sidosysslor, och denna får oftast ett abrupt slut när någon dör. Då övergår spelet till ett utredningsläge där målet är att samla på sig alla relevanta ledtrådar från brottsplatsen och andra relevanta platser och personer. När detta är slutfört transporterar Shinigami dig till en fysisk manifestation av mysteriet i form av en gigantisk labyrint. Här tar du dig vidare genom att utföra diverse minispel där du använder dina ledtrådar för att besvara frågor som du ställs inför.

Även om de olika minispelen är få till antalet är de generellt ganska underhållande, och om du är bekant med rättegångarna i Danganronpa kommer du att känna dig hemma i Reasoning Death Match. Detta är ett av de huvudsakliga minispelen, där ställs du i en arena mot en fiende som slänger påståenden mot dig som du behöver antingen undvika eller slå hål på med hjälp av dina ledtrådar. Det kräver lite simultankapacitet, då jag både måste ta in vad fienden säger för att se vad som kan vara en lögn och sen luska ut vilken ledtråd som jag kan använda för att kontra med. Med tiden kommer du dock att låsa upp en del färdigheter som hjälper dig att utesluta falska ledtrådar eller ge dig lite mer felmarginal, och det kan behövas när komplexiteten i fallen rampas upp.

Den övergripande berättelsen är väldigt spännande och erbjuder massor av oförutsedda svängar, och karaktärsgalleriet är en riktigt färgstark klick som kryddar upplevelsen. Tyvärr faller spelet ner i samma fälla som Danganronpa-spelen gör emellanåt och fokuserar på pubertal humor och bitvis även ganska sunkiga animestereotyper. Det är 2024 nu, och jag tror att vi kan alla enas om att ”är det en man eller kvinna?”-skämt om androgyna karaktärer kan skippas helt och hållet.

Trots denna tidvis klumpiga ton och en del tröttsamma skämt har jag ändå svårt att lägga spelet åt sidan. Det övergripande mysteriet om händelserna i Kanai Ward är väldigt tilltalande och balansgången mellan brutaliteten av händelserna och den skruvade lättsamheten är faktiskt riktigt väl utförd. Shinigami kanske inte når upp till Monokuma-nivåer, men hon är verkligen där och snuddar emellanåt, och i brist på mer Danganronpa är Master Detective Archives: Rain Code Plus verkligen ett fullgott substitut.