Recension: Marvel’s Spider-Man [PS4]

Sedan E3-mässan 2017 har ett av de hårdast marknadsförda spelen varit Marvel’s Spider-Man där Sony skickligt portionerat ut nyheter, nya trailrar och utannonseringar av innehåll i specialutgåvor och matchande hårdvara. Nu är det upp till bevis, lever spelet upp till förhandshypen?

När jag startar upp spelet för första gången, golvas jag fullkomligt av den fantastiska presentationen. Tekniska aspekter som grafik och ljud är i världsklass och är bland det bästa jag sett på en spelkonsol. Helhetsupplevelsen av intryck blir en magisk symfoni av ljud och ljus som får mig att nästan tappa andan.

En del av uppdragen utspelas nattetid där New York får en helt annan karaktär.

Istället för att börja med en träningsbana slungas jag direkt in i hetluften och får några korta instruktionsrutor med information. Faktum är att tempot, där nya spelmekaniker, uppgraderingar och uppdrag låses upp, är satt med en fingertoppskänsla som jag aldrig någonsin sett tidigare och jag överraskas hela tiden under spelets gång. Det ger mig en känsla av att både jag och spelet utvecklas hela tiden och jag känner aldrig att spelupplevelsen stagnerar eller blir blasé, utan det finns hela tiden nya och fräscha utmaningar att ta mig an.

I grund och botten är Marvel’s Spider-Man ett berättelsedrivet actionäventyr i en öppen värld i form av New York. Insomniac Games har verkligen lyckats fånga New Yorks puls där staden känns levande med både folk och trafik som reagerar på att en superhjälte springer eller svingar förbi. Om du tar dig tid att lyssna på och interagera med folk på gatorna så kommer du att hitta dem som vill ta en selfie med dig eller ge dig en high-five.

Arktitektur och landmärken finns väl representerat och är kryddat med Marvel-specifika detaljer som exempelvis Avengers-skrapan och Wakandas ambassad. Har du läst serietidningarna, är spelet fullspäckat med referenser och figurer som gör att du kommer att känna igen dig väl. Även när jag lämnar gatunivån och svingar mig fram, matas jag med intryck och hela tiden tar jag emot telefonsamtal eller lyssnar på radioprogram som ger mig perspektiv på händelser jag upplevt och som berikar helhetsupplevelsen. Självklart kommenterar Spider-Man det hela och matar på med vitsar och fyndigheter.

Det finns mängder av olika dräkter att välja på som både ändrar utseendet och ger specialförmågor.

Ett problem som jag upplever i andra spel vilka utspelar sig i i öppna världar, är att ta mig mellan två punkter; transportsträckan känns ofta som en tidstjuv och känns överflödig. Här briljerar Spider-Man genom att göra resandet till en helt fantastisk spelupplevelse. Kombinationen av nätsvingande, parkour och att kunna springa lodrätt uppför väggar gör transporterna till en central del av helheten och jag kommer på mig själv att njuta av att svinga mig fram så till den milda grad att jag nästan vill att min nästa intressepunkt ska ligga på andra sidan New York. Nätsvingandet är så bra implementerat att jag blir alldeles varm bara jag tänker på det – att utvecklarna har lyckas att få transporterna till ett av spelets främsta styrkor är imponerande.

Förutom huvudberättelsen finns en enorm mängd sidouppdrag och utmaningar att ta sig an. Det handlar exempelvis om att stoppa inbrott, rån och andra småbrott på gatorna, jaga duvor eller attackera baser med organiserad brottslighet. Nya uppgifter dyker upp under spelets gång och de bjuder på stor variation där ingenting känns tråkigt eller slentrianmässigt. Min personliga favorit är vetenskapsuppdragen där jag måste förhindra miljökatastrofer eller förebygga olyckor.

Peter och Mary-Jane har en komplicerad relation, precis som vanligt.

Spelmomenten när jag tar en paus från Spider-Man är även de otroligt bra och min favorit är minispelen på labbet där Peter Parker arbetar på dagarna. De består i ett par pusselspel vars knepigheter kretsar kring elektronikritningar och spektrografi, och är så bra att de skulle fungera på egen hand.

Stridssystemet är en variation på de fria och öppna striderna som sedan Batman: Arkham Asylum varit välanvänt i actiongenren. Kontrollerna är supertajta och till min hjälp finns en uppsjö med tekniska hjälpmedel som nätbomber och drönare som attackerar fienderna. Jag erbjuds även en arsenal av olika varianter på nätskjutare vilket är behövligt eftersom en del fiendetyper är immuna mot vissa typer av attacker. Jag tvingas därför att byta taktik mitt i striderna för att anpassa mig mot mitt motstånd. Striderna är utmanande utan att kännas oöverkomliga, och när jag förlorar går det föredömligt snabbt att komma tillbaka till spelet för att göra ett nytt försök eller spara utmaningen till senare.

Manhattan från hustaken är så vackert att man nästan baxnar.

Om jag kisar och tittar kritiskt på spelet är min största kritik bristen på innovation, då upplägget med ett actionspel i öppen värld i grund och botten är väldigt likt andra spel i genren. Men Insomniac Games tar ändå konceptet till en helt ny nivå och lyfter upplevelsen såpass mycket att de sätter en ny standard och jag ser kritiken som en bagatell i sammanhanget.

När jag rannsakar mig själv om mina känslor kring upplevelsen frågar jag mig inte längre om Marvel’s Spider-Man är en kandidat till årets spel. Jag undrar istället om inte detta kan vara ett av konsolgenerationens bästa spel och en titel som alltid kommer att nämnas som en av de största när man pratar om PlayStation 4?