Recension: Marvel’s Spider-Man: Miles Morales [PC]

Sony trummar sakta men säkert vidare på sin satsning att porta över några av de mest populära spelen från PlayStation-plattformarna till PC, och denna gång har turen kommit till det utmärkta Marvel’s Spider-Man: Miles Morales. Jag har hårdtestat spelet för att se hur det mäter sig visuellt och tekniskt mot versionen som släpptes i samband med PlayStation 5-lanseringen, och har funnit saker som både är bättre och sämre i PC-versionen. Om du vill läsa en recension som fokuserar mer på spelet i sig kan du finna Martins utmärkta text här!

Bakom denna portning ligger teknikgenierna Nixxes, som redan innan Sony snappade upp dem gjorde sig kända för väldigt polerade PC-portningar. De gjorde även ett utmärkt jobb med Marvel’s Spider-Man som lanserades på PC tidigare i år, och de har dessutom passat på att klämma in en del förbättringar och ytterligare funktioner i spelmotorn sedan dess.

En av de största förändringarna som har implementerats är stöd för DLSS 3, vilket är Nvidias nya rekonstruktionsteknik som endast är tillgänglig i de nya grafikkorten i RTX 40-serien. Eftersom dessa är hutlöst vansinnesdyra att köpa har jag tyvärr inte kunnat göra tester själv, men denna teknik gör ganska stora underverk för bildfrekvensen genom att genom AI-algoritmer generera extra bildrutor och stoppar in dem mellan de som renderas av grafikkortet. Det blir alltså en teoretisk dubbling av bildfrekvens utan att påverka upplösningen eller detaljer.

Det märks även att detaljrikedomen i Miles Morales överlag har förbättrats på de högre inställningsnivåerna, jämfört med Spider-Man. Det krävs lite mer finjustering av inställningarna för att kunna få rätt flyt i grafiken, speciellt om du använder dig av de mest avancerade nivåerna av ray tracing. Det gör ju också att gapet mellan PS5-versionen och PC-versionen blir större, om du har hårdvaran som kan hantera det. Och det är värt att tillägga att PS5-versionen fortfarande håller otroligt hög klass med tanke på att det utspelar sig i en öppen spelvärld.

Om du inte har ett Nvidia-kort i din dator kan du dock ändå använda dig av prestandaförbättrande rekonstruktion i form av FSR 2.0. Det är inte riktigt samma kvalitet som DLSS-varianten, men det är definitivt tillräckligt bra för att det ska vara värt att klämma ur några extra bildrutor per sekund.

Precis som i PC-portningen av Marvel’s Spider-Man är den största synliga skillnaden jämfört med konsolversionen kvaliteten på ray tracingen. Det är ju en teknik som är väldigt tung både för grafikkort och processor, och det finns lite högre tak på denna front i PC-världen. Det kräver dock, som jag nämnde tidigare, en rejäl maskin för att få ut maximalt av alla inställningar, men lyckligtvis är spelet väldigt skalningsbart också. Du kan alltså få ut en hel del av spelet även om det var några år sedan du shoppade efter ny hårdvara.

Rent spelmässigt är detta väldigt högt på min lista av PlayStation-utgivna spel, och definitivt högre än föregångaren. Marvel’s Spider-Man: Miles Morales bjuder istället på en lite kortare, men mer fokuserad och intressant berättelse. Det finns dock ingen brist på sidospår och prylar att samla ihop, om detta är något som driver dig, men om du vill ha ett utmärkt spel i en öppen värld som inte kommer att sluka 100 speltimmar finns det få spel som är bättre än Miles Morales.